Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAKTEN JERNËPLOOQS FRAMOÅNO
X.
På himlen gå grova, trasiga moln, och svarta
skuggor löpa under dem över höjder och vatten.
En nipa, en ljus liten äng, är inskuren i bergets
mörka sida. Plötsligt lägges denna fläck under
solljus, och den strålar, den ensam, i ett
förklarat skimmer. En minut, två minuter står solen
stilla över den.
Ägaren sitter där under solen. Skuggorna
ha varit och skola komma på nytt, de stå och
vänta runt om, och man är fullt medveten om dem.
Man vet, att man snart åter skall isas till benen,
och att dessa skuggor skola förefalla lika eviga,
orubbliga och ändlösa som de förut gjorde. Men
just nu vet man, att skuggor äro rörliga och
ändliga, tar hämnd och föraktar dem. Vinden ur
det förgångna har lagt sig till ro, och den ännu
mera fruktade vinden ur framtiden blåser icke.
Hjärtat vet icke av sina sår, det har frid.
Ingår satt på Maritsbergs veranda en
söndagsförmiddag i september. Hon hade sett oin
sin äring, som hon för första gången under alla
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
