Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
samhället. Och så får vi en barnrörelse som
slutet på alltihop.
Han såg bortåt Ingår, och hon nickade litet
åt honom, tänkande, att hon skulle haft mindre
tid för sin son, om hon som husmor i gamla
tider skulle varit sin egen diversehandel, än nu
när hon hade affär själv.
— Om jag vore ni, sade Sten och vände sig
med en impulsiv gest till de båda kvinnorna, så
skulle jag visa alla sådana som Olle, att kvinnan
har kärlek nog och till övers för hela
mänskligheten. Och jag skulle göra det mycket snart!
Ifall jag hade något intresse av att inte bli utan
inän i Europa!
Olle gjorde en åtbörd, som för att antyda
tankens okändhet och orimlighet.
De, som mottagit handsken, sutto tysta.
Ingår tyckte, att hon aldrig mottagit något värre
rapp, än när hennes under allehanda små ömkliga
bekymmer halvt förgätna tankar kastades emot
henne av denne man, låt vara att han ansågs lite
egendomlig. Det var en mördande skam, att
kvinnorna sågo snett på varandra, försjönko i
vardagen, läto sig söndras av klasser, av gränser,
av politik och krigsförklaringar, i stället för att
gripa efter varandras händer och stå upp och gå
till sin plikt. För Sten Rudman hade rätt, hade
hon inte känt det själv instinktivt i den första
skräcken! Men de kände inte sin plikt, och ingen
sade dein den!
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
