Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
ju inte att ta överstinnan i anspråk, och gå
kjolvägen, men det gällde Allan, och man fick inte
vara så taktfull då.
— Det är visst överstinnans lott att alltid
hjälpa mig, sade hon tacksamt. Och jag tänker,
att de inte skulle misstro honom, om de fick
veta, att han exercerade frivilligt av patriotiska
skäl, i stället för att vänta tills han slutat sina
studier.
Överstinnan lovade att göra vad hon kunde,
och hon höll också sitt löfte, men hon kunde
så litet.
— Har jag inte sagt dig, att du inte jämt
ska lägga dig i? sade översten, som var strängt
upptagen. Han hade naturligtvis rätt, man ska
inte jämt lägga sig i, ty så har det ingen verkan,
när hjälp hade behövts.
Till stor missräkning för Ingår, som känt
sig nästan lugn efter samtalet med överstinnan,
måste Allan dock följa med på vintermanövern.
Han var olustig, ond och sjuk, när modern såg
honom för sista gången, och hon upplevde efter
hans resa ett par dagar av en ohygglig ångest,
som förlamade hennes handlingskraft. Hon hade
utlyst sammanträde, där det skulle beslutas, om
den kooperativa föreningen skulle komma till stånd
eller ej, men var betänkt på att ursäkta sig och
be Greta Rudman ta hand om mötet. Men då
anlände i sista minuten från Allan ett telegram,
avsänt från järnvägsresans ändpunkt i Norrland.
Det innehöll orden: Allt väl.
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
