Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN JERNEPLOOOS FRAM GÅ NO
tingar reste vården — vände hon åter till Allans
grav. över hennes axlar och nacke föll en
oerhörd melankolis tunga börda. Vid denna lilla
hög av mull, från vilken snön av den första
vintern nu smält, sade hon sig: jag har levat
förgäves. Och hon såg dessa ord i andanom
inristade på en sten, som utmärkte hennes egen
viloplats, för vilken rum var lämnat. Men hunnen
fram till döden erfor hon nu som alltid en viss
känsla av befrielse, av trygghet, en sådan, som
kan inspireras av tanken på en säker tillgång,
till exempel en statsobligation. Och nu vände
kurvan och steg åter uppåt. Hon greps av en viss
ärelystnad att dock göra något av det korta
tidsmått, som kunde vara kvar.
Och hennes tankar började åter syssla mèd
Greta Rudmans nyhet om budkavlen. Hon
fördjupade sig i praktiska detaljer, hon sökte efter
idéer att skaffa pengar, hon satte ihop en
kommitté, hon hyrde möteslokaler. Och hon kände
ett vindstråk av det, som en gång var livets
oundgängliga syre och salt. Ingen illusion förvillade
måtten för henne, proportionerna mellan de onda
och de goda krafterna. Men hon tänkte med
biskopen: det godas och det dåraktigas tjänare
måste dock alltid finnas och alltid sträva för att
ge rörelse och omväxling åt livet. Det bleve tomt
utan dem, de har alltid funnits och bör väl inte
dö ut heller nu, även om de ska en för en brista
som individer på skillnaden mellan motståndet
och sina krafter. Ännu är det litet kvar av mig.
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
