Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om Sveriges bergshandtering 1612-1654, af M. B. Swederus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
till stånd. Orsaken till detta ogynnsamma
förhållande torde närmast böra sökas i stridigheterna med
Danmark, under hvilka åtskilliga
grufbrytnings-försök hämmades eller endast tidtals fortsattes, för
att slutligen alldeles falla i ödesmål och glömska.
Första gången, som Dalslands brytvärda mineral
ifrågasattes att på ett praktiskt sätt begagnas, var,
såvidt hittills är bekant, år 1628. Detta år utgaf
nämligen Gustaf Adolf privilegium för Peter E-otzet,
Wellam Rewer och Jacob Flytting att upptaga
järnbruk inom landskapet, och för det beviljade
tillståndet bestämde han följande villkor.
Först och främst fingo de sökande utse plats
för den blifvande anläggningen på Dal, hvarhelst
de behagade och därmed göra sitt bästa, allenast
att det skedde på Kronans ägor. Kolved och
byggnadstimmer skulle de få hugga på allmänningarna,
men ek var fridlyst vid straffs tillgörande. För
tillverkningen fingo de uppsätta masugnar och
hamrar i Gullspångsälfven, där inga sådana förut
funnos, men endast på det sättet, att de därigenom ej
gjorde intrång i andras rättigheter. Bolagsmännen
tillätos att i hyttorna gjuta lod, pannor och allt
annat, som af tackjärn kunde förfärdigas, med
undantag af kanoner; och i hamrarne skulle de få
smida stångjärn, harnesk- och muskötplåt samt
allehanda artilleriredskap. Vidare erhöllo de för sina
bruk frihet för alla utlagor, tilldess de skulle
komma på full gång och esse, men sedan borde de
göra kronan sådana rättigheter, som voro brukliga
i andra bergslager. Tillräckligt många arbetare
fingo de också hafva fria från utskrifning. Slutligen
erhöllo de af konungen den försäkran, att om han
hade för afsikt att utarrendera de blifvande bruken,
skulle dessa deras första innehafvare vara närmast
till att öfvertaga dem. Något vidare är emellertid
ej bekant om detta företag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
