Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Frestelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var såsom englaföda och bröd ifrån
himmelen. Hvarföre skulle då icke Guds egen
son få förse sig med rätter i öknen för att
stilla sin hunger? Han kunde göra det, om
han ville, hvarföre skulle han då tveka?
För Hagar, då hon var nära att försmäkta
af brännande törst, hade en engel upptäckt
källan Beer-lachai-roï, och vid den
uthungrade Elias hade en engel rört och visat
honom, hvar han skulle finna föda — dock
han, som var Kristus, Guds son, behöfde ju
icke ens invänta englarnes tjenst, den han
så väl kunde undvara, men den de så gerna
ville gifva honom, om han blott ville hafva
den.
Hvilket djup af visdom ligger ej i de ord,
frestaren nu får höra! Hänvisande till den
lärdom, som bespisandet af öknens manna
varit ämnadt att gifva, och anförande ett af
de herligaste ställena i hela gamla
testamentet svarade vår frälsare: »Menniskan
lefver icke allenast af bröd utan af hvart
och ett ord, som går af Guds mun» (5 Mos.
8: 3). Och hvilken lärdom ligger icke häruti
för oss — en lärdom bestyrkt genom ett så
stort exempel — att vi icke skola låta oss
ledas af vår lägre naturs drifter; att vi icke
skola missbruka denna lägre natur till medel
för befordrande af njutningar och vällefnad;
att vi icke äro våra egne eller få göra hvad
vi vilja med hvad vi inbilla oss vara vårt
eget; att icke alla ting, som kunna synas
tillåtna, för den skull äro nyttiga; att
menniskan har högre uppgifter här i lifvet än
att sörja för sitt lekamliga uppehälle,
likasom hon har en tillvaro, som är för mer än
hennes förgängligheten underkastade
kroppsliga. Den som anser, att vi lefva allenast
af bröd, han gör helt naturligt den timliga
bergningen till målet för sitt lifs sträfvanden
— söker den framför allt annat och för hvad
pris som helst — blifver både öfver sig gifven
och knotande, om han, låt vara också blott
för en kort tid, beröfvas den, på samma
gång han ändå midt under allt yttre
öfverflöd oundvikligen lider hunger till sin själ,
så att han till och med kan dö i denna
hunger, derest han icke, medan ännu är tid,
söker en andlig och himmelsk föda. Men
den som vet, att menniskan icke lefver
allenast af bröd, skall icke på sådant sätt blott
för att uppehålla det lekamliga lifvet
förspilla allt, som gör lifvet dyrbart — skall
tvärt om först söka Guds rike och hans
rättfärdighet, väl vetande, att hvad som göres
honom behof af det jordiska, det faller
honom då ock till — ja, han skall främst af
allt söka det brödet, som nederkommer af
himmelen, och det lefvande vatten, efter hvars
drickande man icke varder törstig igen.
Det finnes en ganska stor likhet emellan
denna Kristi första frestelse och det sista
hånande tilltal, hans fiender rigtade till
honom, då han redan hängde döende på korset.
Vi mena detta: »Om du är Guds son, så
stig ned af korset.» »Om» — ja, så är det.
Ty emedan tro och förtröstan utgöra den
innersta lifgifvande kraften i all mensklig
helighet, är frestaren alltid ifrigast att i
deras ställe söka ingifva oss tvifvel, han är
genast redo att vädja till vår fria vilja och
sjelfständighet såsom menniskor. »Du får,
du kan — hvarföre gör du det icke då?»
På korset svarade vår frälsare intet; här
åter svarade han endast för att uttala en
evigt gällande grundsats. Han säger icke:
»Jag är Guds son»; i sin djupa förnedring,
i sin stora sjelfuppoffring »räknade han icke
för rof att vara jemlik Gud, utan förnedrade
sig sjelf» (Filipp. 2: 6. 7). Han öfvervinner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
