Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLIV. Lärdomar under vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
741
44. LÄRDOMAR TTjHÖEft VÅGEN.
742
redo, ville ingen komma till nattvarden. Den
ene hade ett jordagods att sköta, som
upptog hela hans tid. Den andre hade fullt
tipp att göra med köpande och säljande.
Den tredje hade trädt i äktenskap, och
derför kunde han icke komma. »Då blef
konungen vred och sade till sin tjenare: gäck
snarligen ut på gator och gränder i staden
och för in hit de fattiga och krymplingar
och halta och blinda. Och tjenaren sade:
Herre, det är gjordt, såsom du har befallt,
och här är ännu rum. Då sade konungen
till tjenaren: gäck ut på vägar och gärden
och nödga dem att komma in, på det att
mitt hus må varda fullt. Ty jag säger eder,
att ingen af de män, som voro bjudne, skall
smaka min nattvard.»
Tillämpningen låg nära till hands och
erbjöd sig sjelf för en hvar. Det verldsliga
sinnet — om upptaget af egodelars
förvaltning eller rikedomars förvärfvande eller den
husliga lyckans lockelser — var i sig sjelft
oförenligt med en verklig längtan efter
himmelrikets stora nattvard. Hedningen och
samhällets afskum, skökan och publikanen,
arbetaren på fältet och tiggaren på gatan,
alla dessa voro i sjelfva verket Guds rike
närmare än de öfver sin djupa insigt i Guds
ord skrytande skriftlärde eller fariséerne, trots
deras breda "tänkeskrifter och hela prunkande
fromhet i öfrigt.
Liknande lärdomar uttalades ofta af vår
frälsare under denna del af hans lif. Den
nyss anförda liknelsen, innehöll eii
bestraffning, som icke blott var rigtad emot
fariséernas, sjelf kära föreställning om deras eget
andliga företräde utan äfven emot deras
verldskärlek och girighet. "Vid ett annat
tillfälle, då Kristus egentligen undervisade sina
egne lärjungar, framställde han liknelsen om
den otrogne gårdsfogden för att visa dem
nödvändigheten deraf, att de med omsorg
och trohet, vishet och försigtighet så skötte
de jordiska egodelarne, att de icke förlorade
det himmelska arfvet (Luc. 16: 1—13). Det,
hvari de skulle efterlikna den otrogne
gårdsfogden, var icke hans orättrådighet, utan
hans ldokhet (jfr vers 8). Och först och
sist skulle de lära sig inse omöjligheten deraf
att på en gång vara verldslige och andlige,
på en gång tjena Gud och mammon.
Ehuru Kristus, såsom redan är anmärkt,
i denna liknelse närmast vände sig till sina
apostlar, hade dock äfven någre af fariséerna
åhört den samma, och de mötte nu hans
ord med det mest oförställda hån, det mest
öfvermodiga förakt (Luc. 16:14). Och
hvarför? Helt enkelt emedan de voro fariséer
och på samma gång älskade penningen. Hade
de månne icke för sin del med framgång
löst den uppgiften att på en gång vara
verldens barn och Guds barn? Hvem kunde väl
draga i tvifvelsmål deras fullkomhga
trygghet i afseende på evigheten och det
himmelska riket, der de ju visste sig vara
bestämda för de främsta platserna? Voro då
icke de i sina personer lefvande exempel på
orimligheten af det påståendet, att kärleken
till penningen vore oförenlig med kärleken
till Gud?
Vår frälsares svar till dem är hos Lucas
mycket sammanträngdt (Luc. 16: 15—18).
Det gick först ut på att visa, att en yttre
lefvernets rättfärdighet icke är ett och det
samma med ett upprigtigt hjertas fromhet.
I det nya gudsriket, för hvilket Johannes
hade beredt vägen, inträngde de i denna
verlden ringaktade med våld och blefvo der
emottagna framför fariséerna, af hvilka
evangelium blef förkastadt, ehuru det icke upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
