Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LI. Den sista dagen af Jesu offentliga verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Moria — »häf dig upp och kasta dig i hafvet,
och som icke tviflar i sitt hjerta, utan
tror, att det, han säger, skall ske, honom
skall ske allt, det han säger». Och som
han i detta enda fall brukat sin undergörande
magt till förstörelse, bifogade han en
synnerligen vigtig varning. De skulle icke
tro, att denna sinnebildliga handling gåfve
dem frihet att använda trons och bönens
heliga magter för vredens och hämndens
ändamål; nej, ingen kraft kunde meddelas
åt det hjerta, som icke hade lärt att förlåta;
det oförsonliga hjertat kunde aldrig få
förlåtelse. Svärd, pest och hunger voro icke
de vapen, de skulle bruka; sådana höfdes
en annan andas barn, än de skulle vara.
»Allt», sade han, »det I bedjen i edra
böner, tron, att I fån det, så skall det ske
eder. Och när I stån och bedjen, så
förlåten, om I hafven något emot någon, på
det att ock eder Fader, som är i himmelen,
må förlåta eder edra öfverträdelser. Men
om I icke förlåten, så skall icke heller eder
Fader, som är i himmelen, förlåta edra
öfverträdelser» (Marc. 11: 20-26).
Knappast hade Jesus satt sig ned i templet,
förrän verkningarne af hans fienders
senaste stämplingar emot honom trädde i
dagen (Matth. 22: 15—22; Marc. 12: 13-17;
Luc. 20: 20—26). Fariseerne slöto sig till
samman med sina dödsfiender herodianerne,
det herodeiska husets mot allt nationelt
judiskt afvoge partigängare och hofmän, och
kommo till Jesus för att till honom ställa
en fråga, hvilken, såsom de hoppades,
osvikligen skulle bringa honom på fall. Redan
de ord, med hvilka de inledde sin fråga,
voro snärjande. De ville tydligen framkalla
skenet af, att en tvist uppstått mellan dem,
hvars afgörande de önskade hänskjuta till
den store profetens högre myndighet.
Försigtigt och vördnadsfullt nalkades de
honom. »Mästare», sade de på samma gång
smickrande och allvarligt, »vi veta, att du
är sannfärdig och sköter om ingen, ty du
ser icke till menniskors person, utan lär
Guds väg rätt». Det var, såsom ville de
bönfalla honom, att han fördomsfritt och
utan fruktan måtte i förtroende meddela
dem sin enskilda tanke i en angelägenhet,
som för dem egde ovanlig vigt och betydelse.
De fortsatte: »säg oss derför» — du, som
är så vis, så sannfärdig och så oförskräckt
— »huru synes dig? Är det lofligt att gifva
kejsaren skatt eller ej?»
De trodde, att de skulle fånga honom
med denna fråga, på hvilken, enligt deras
förmenande, han nödvändigt måste svara
»ja» eller »nej» för att i hvilket fall som
helst stjelpa sin sak. Men Jesus märkte
genast deras ormlist och bemötte den,
såsom den förtjenade. Långt ifrån att låta
sig bländas af deras smickrande tal om hans
sannfärdighet, opartiskhet och oförskräckhet
kallade han dem i sitt svar utan omsvep
för hvad de i grund och botten voro skrymtare.
»Jesus», heter det, »som märkte deras
ondska, sade: hvi fresten I mig, I skrymtare?
Låten mig se skattepenningen». Och de
räckte honom en penning. På dess ena sida
syntes kejsar Tiberii stolta, sköna drag med
det spotska leendet på lapparne; på dess
andra sida lästes hans titel: pontifex
maximus (öfverste prest). Förmodligen var det
genom en tillfällighet, som just detta mynt
bar den grymme, utsväfvande tyrannens bild,
ty med den halft föraktliga eftergift för
nationela fördomar, som utmärkte den romerska
styrelsen, hade man tillåtit de bildskygge
judarne att begagna särskilda enkom för dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
