Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVIII. Jesus inför de öfverste presterna och sanhedrin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
963
JESU LIF,
964
dessa förhör kunde, från en viss synpunkt
sedt, te sig såsom det vigtigaste och mest
magtpåliggande af de trenne. Förhöret inför
Hannas medförde den högsta andliga
myndighetens förheredande domsutslag (prtejty-.
diciumh förhöret inför Kaifas var det i sak
fullgiltigt afgörande, förhöret slutligen inför
hela sanhedrin i dagbräckningen följande
morgon gaf den vederbörliga stadfästelsen
åt det redan fattade beslutet.
Sedan krigstribunen, som hade befälet
öfver den romerska truppafdelningen, låtit
binda Jesus, förde man honom bort, utan
att minsta försök till motstånd gjordes från
hans sida Midnatt var redan förliden, då
han skyndsamt, medan påskfullmånen lyste
öfver land och stad, släpades genom
Jerusalems tysta gator till öfverste prestens palats.
Detta tyckes vid denna tid hafva varit
gemensamt bebodt af de tvenne egentlige
upphofsmannen till detta orättfärdiga dåd,
Hannas och dennes svärson Josef Kaifas. Först
förde de Jesus till Hannas. Denne Hannas,
Seths son — egentligen hette han Hanau,
hvilket namn af Josephus återgifves med
Ånanos, af evangelisterna med Hannas —
var nu visserligen icke längre tjenstgörande
öfverste prest, hvilket embete han endast
innehaft under den korta tiden af åtta år
(från 6—15 efter Kr.), och från hvilket
embete han långt för detta blifvit afsatt af
prokuratorn Valerius Gratus. Men
prest-slägterna torde icke hafva fäst synnerlig vigt
vid en afsättning, som af hvarje
samvetegrann iakttagare af lagen måste betraktas
rent af såsom ett helgerån, som icke
förtje-nade annat öde än att föraktas; icke heller
torde ett folk, så slugt som judarne, saknat
medel att i trots af alla romerska
förordningar visa en sålunda afsatt öfverste prest
samma hyllning och lydnad, som om han
ännu fortfarit att utöfva sitt embete. Derför
kunde ock Hannas nu, långt sedan hau
nödgats nedlägga denna sin värdighet, fortfara
att hos folket och framför allt i presterliga
kretsar ega det anseende, som rätteligen
tillkom den verklige öfverste presten, detta så
mycket hellre, som hans egen svärson detta
år var öfverste prest*. Det säger sig sjelf,
att det var det stora anseende Hannas
åtnjöt, som gjorde, att man först förde den
fångne Jesus till honom.
* Jfr ofvan kap. 47. — Under denna tid hade för öfrigt den öfversteprcsterliga värdigheten sjunkit från
att vara ett en enda slägt förbehållet religiöst embete på lifstid till att blifva snart sagdt blott och barfeu
tillfällig politisk utmärkelse, som landets herrar efter behag tilldelade och beröfvade hvilken de ville.
Josephus omtalar, att under de något öfver hundra år, som förflöto från Herodes den Stores tronbestigning till
Jerusalems förstöring, icke mindre än 28 personer efter hvarandra hafva beklädt detta embete. Af dessa äro
namnen på 27 kända. Yi angifva dem här efter Schiirer, Lehrbuch der ncutestamentlich.cn Zeitgeschichte,
sid. 418 ff.:
. a) Af Herodes (37—4 f. Kr.) utnämdes:
1. Ananel (37—36 f. Kr.).
% Aristobuhis, den siste makkabeern (35 f. Kr.).
Ananel, för andra gången (34 ff.).
3. Jesus, Pbabes’ son.
4. Simon, Boethos’ son, eller, enligt andra uppgifter, Boethos sjelf, i alla händelser Herodes svär fader,
fader till Mariamme II (omkring 21—5 f. Kr.), •
5. Matthias, Theophilos’ son (5—4 f. Kr.),
6. Joasar, Boethos’ son (i f. Kr.).
b) Af Archelaus (4 f.—6 c. Kr.) utnämdes:
J. Eleasar, Boethos’ son (4 ff),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
