Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LIX. Ett uppehåll mellan förhören. Jesus ännu en gång inför sanhedrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1009 69. ETT UPPEHÅLL MELLAN FÖRHÖREN.
ännu icke all frälsning varit för honom
förlorad. Hade han blott, vore det också i
denna det djupaste dödsmörkrets stund, gått
till sin Herre och frälsare och kastat sig
ödmjukt till hans fötter under outtröttlig bön
om förlåtelse! Allt kunde då åter hafva
blifvit väl. Men ack, han gick i stället till
dem, som på visst sätt hade frestat honom
till, och som voro meddelaktige uti hans
brottsliga gerning. Hos dem sökte han
förgäfves efter något menskligt medlidande,
något vänligt råd. Han var för dem rätt
och slätt ett föraktligt, sönderbrutet verktyg,
som man icke mer kunde använda, och
hvilket man derför saklöst kastade bort såsom
odugligt De bemötte hans af ånger och
förtviflan i förening uppkomna inre
öfver-gifvenhet och sorg med kall likgiltighet och
stolt, känslolöst förakt. »Jag har illa gjort»,
utbrast han, då han stod ansigte mot ansigte
inför dem, »jag har illa gjort, att jag har
förrådt oskyldigt blod» (Matth. 27:4). Kunde
han månne af dem vänta någon tröst för
sitt oroliga samvete, tänkte han månne, att
de skulle taga på sig någon del af skulden
eller ursäkta den? Väntade han något
sådant, skulle han blott blifva allt för bittert
gäckad i sina förhoppningar. -»Hvad kommer
det oss vid? Der må du se dig om!» —
det var det enda svar, hvarmed de i sin
hjertlöshet bevärdigade den arme förrädaren,
hvilken de dock en gång uppmuntrat och
eggat till hans skändliga dåd. Så fick han
nu bittert erfara, att han ingenting vidare
betydde för dem, och att brottet aldrig inger
någon aktning utan tvärt om endast afsky
och förakt. De lumpna trettio
silfverpennin-garne utgjorde hans enda behållning, till
denna summa penningar inskränkte sig hela
hans vinning af detta djefvulska dåd. För
JESUS ÅNNU EN GÄNG INFÖR SANHEDRIN. 1010
de trettio silfverpenningarne hade han
hjelplöst sålt sin själ; de skulle icke heller
bereda honom någon annan njutning än den,
åt hvilken i fordomtima Achab haft att glädja
sig af den röfvade vingården. Utan att
betänka sig många ögonblick kastade han
derför i vild förtviflan penningarne på golfvet
i helgedomen, der presterna voro sittande,
och dit han icke sjelf fick inträda. Sedan
han sålunda gjort sig qvitt den olycksaliga
blodssumman, lemnade han denna’plats och
skyndade bort till ett ensamt rum, hvarifrån
han aldrig mera återkom lefvande. De olika
berättelserna om Lans slut afvika i någon
mån de ena från de andra. Sannolikt blefvo
enskildheterna dervid aldrig fullt kända.
Enligt en uppgift gick han bort och hängde
• sig, och arfsägnen utvisar ännu i Jerusalem
ett af vinden illa medfaret knotigt träd, som
med anledning häraf bär namnet »Judas’
träd». Enligt en annan uppgift, som dock
lätteligen låter sig förena med den förra,
»remnade han midt i tu, så att hans inelfvor
gåfvo sig ut» (Apostlag. 1: 18). Enligt en
tredje bland den första tidens kristne ganska
gängse sägen skall hans kropp hafva svällt
upp i följd af en plötsligt påkommen gräslig
spetelska (clepJiantiasis), hvarefter han skall
hafva krossats af en förbifarande vagn.
»Men de öfverste presterna togo
silfverpenningarne och sade: det är icke lofligt att
kasta dem i offerkistan, ty det är
blodsvärde.» Så långt hade desse andlige herrar
nu hunnit i skenhelighet och sjelfbedrägeri,
att, medan det icke bekymrade dem att
döma den rättfärdige och helige till döden,
de dock icke kunde fördraga, att några i sig
sjelfva helt oskadliga silfvermynt — som ju
icke kunde hafva någon andel i förrädarens
skuld - - lades till de öfriga penningarne i
u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
