Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Vår frälsares utseende, sådant detta beskrifves af traditionen. - VII. Judisk angelologi och demonologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hierosolytmitanorum), hvilken skall hafva
uppehållit sig i den heliga staden vid tiden för
Jesu ransakning. Det i fråga varande brefvet
är uppsatt i form af en af denne Lentulus
afgifven embetsberättelse till den romerska
senaten. Det lider nu visserligen intet tvifvel, att
ju brefvet är oäkta — författadt som det
bevisligen är först i det 12:te århundradet efter
Kr. — men det är i alla händelser af så stor
betydelse för den kristna konstens historia, och
det hvilar så uppenbart på långt tillbaka i
tiden gående traditioner, att vi tro oss göra
läsaren en tjenst genom att här anföra det i
dess helhet. Brefvet har följande lydelse:
»I vår tid har uppstått och finnes ännu
ibland oss en man af upphöjd dygd vid namn
Jesus Kristus, hvilken af hedningarne blifvit
kallad en sanningens profet, och hvilken hans
lärjungar kalla Guds son, derför att han
uppväcker döda och botar sjuka. Han är en man
af hög gestalt och vackra drag, och han har
ett vördnadsbjudande yttre, så att den, som
ser honom, måste på en gång älska och frukta
honom. Hans rika, något krusiga, i vinets
färg glänsande hår faller i lockar öfver hans
skuldror, benadt i pannan enligt bruket hos
nazareerna. Han har en klar och öppen panna,
ett anlete utan skrynklor eller fläckar och
dertill förskönadt af en svag rodnad. Näsa och
mun hafva den skönaste form; skägget är rikt
och af samma rödaktiga färg som hufvudhåret,
ej just långt, men tudeladt; hans ögon äro
blåa och mycket klara[1]. I sin vrede är han
fruktansvärd; när han förmanar, är han mild
och älsklig, glad utan att någonsin förlora sitt
allvar. Aldrig har man sett honom skratta,
men ganska ofta gråta. Han är stor till
växten och har skönt proportionerade lemmar.
Hans tal är allvarligt, sparsamt och afmätt.
Skön är han ibland menniskors barn.»[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
