Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heidenstam, Fröding, Levertin, Tor Hedberg och Axel
Karl-feldt återuppväckte den svenska sången och låto den tona
med ny kraft, alstrande nya välljud och nya former, var
detta den största och värdefullaste skänk, som öfver
huf-vud kunde tillföras litteraturen. Men vid sidan af dessa
kan man lugnt ställa Josephsons dikter. De verka lika ungt,
som når de ännu icke mångfaldigats genom trycksvärtan.
Josephson var en föregångsman på många områden, och
kanske skall hans på en gång skära och fulltoniga dikt
skattas allra bäst, då de skärpta krafven på poesi hunnit
lära oss alla att i dikten kräfva det bästa. Säkert är, att
liksom Josephson skapade »Necken», innan vi ännu ens hört
slagordet »symbolisk konst», så har han också skrifvit sina
innerliga dikter, opåverkad af sina samtida, ensam med
sina drömmar, under en tid, då samtidens sträfvan
koncentrerades på att gifva den svenskå litteraturen den ryggrad,
som ligger i en allsidig prosadikt.
Han var här som alltid en man för sig, äkta och
ursprunglig, försmående allt, som icke kom omedelbart och
inifrån, och denne vemodige drömmare, som led under
dåtidens omottagiighet för hans konst, hade mera rätt än
någon att i ett stolt ögonblicks kraftkänsla utbrista:
Jag är arm,
men trotsar förakt,
ty sångens makt
bor i min barm.
Gustaf af Geijerstam.
v
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
