- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
42

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Äfven Sven nickade och log. Han visste af
erfarenhet, att man borde hålla fadren vid godt
lynne, då blef promenaden både längre och
trefligare.

Ungefär på det sättet tedde sig början af deras
sedvanliga söndagsutflykt. Sven Malm förde ordet,
medan de befunno sig inom staden, men när de
lämnat den bakom sig, tystnade han snart. Så var
det den söndag, då Sven första gången såg det
nya, som satte ett litet märke i hans lif, och så
blef det allt framgent. Den dagen hade de kommit
fram vid Engelbrektsgatan och vikit af åt höger
för att slå in på vägen genom skogen vid
Lill-Jans. De hade ej gått många steg, förrän de
befunno sig tätt inpå en större folksamling. Det
var ett hundratal söndagsklädda arbetare, många
i sällskap med hustrur och barn. De senare stodo
allvarliga bredvid sina föräldrar, hvilkas hela
uppmärksamhet riktades mot en kortväxt, ofärdig
man, öfver hvars läppar orden strömmade i
hejdlös brådska. Han hade klättrat upp på en sten
och under lifliga gester kastade han ut sina
meningar, som det föreföll i det tomma intet. Ibland
steg dock ett bullrande skratt från åhörarskaran, och
stundom ljödo spridda bifallsrop, men allt skedde
med en irriterande säflighet.

Sven hade stannat för att lyssna, men fadren
drog honom häftigt med sig förbi folkhopen. När
de hunnit midt framför talaren måtte denne hafva
sagt något sårande, ty våldsamma protester höjdes
plötsligt från en grupp stenarbetare, hvilka tagit
plats i hans närhet.

— Ä’ det inte sant? ropade talaren och
slungade en flammande blick åt det håll, hvarifrån
invändningarne ljudit.

— De’ ä’ lögn hvart eviga ord, röt en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free