Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slumpen hade en solig söndagsförmiddag gifvit
honom något att fantisera om och hans gossdrömmar
gingo numera alltid i en bestämd riktning.
Historien, så torr och intressedödande den än lästes i
skolorna, var hans bästa ämne och som de flesta
gossar göra, hade han utvalt vissa gestalter att
beundra och dyrka. Hans hänryckning för dem kände
inga gränser och han grät af harm eller medömkan,
då motgångarne drabbade dem.
Det egendomliga var nämligen, att han ej låtit
bedraga sig af den kult, som lärde att framgången
ursäktade allt; hans heroer funnos endast bland
de män, hvilkas slut varit olyckligt. Just lidandet
och undergången gjorde dem stora, och det
tragiska i deras öde ställde dem långt framom andra.
Spartacus och Graccherna stodo för hans syn
som oupphinneliga hjältar. Föregångaren Johannes,
mannen med de af fanatism lågande ögonen och
den väldiga stämman, kunde han nu när som helst
höra. Då han låg där och stirrade in i det
bottenlösa blåa öfver sig, skymtade ännu flere fram.
Regentmördaren Brutus skred förbi draperad i sin
veckrika toga och blodet droppade rödt från hans
dolk, medan en bruten röst hviskade sitt
förebrående: äfven du. Efter honom tågade en lång
rad halft otydliga skuggor, upprorsmän, hvilka
delat ut knifstygn och svärdshugg eller på liknande
sätt sökt ändra världens gång. Och öfver alla
höjde sig Kristus med sitt oändligt milda leende
och sitt bevekande: förlåt dem!
Mot en bakgrund af töcken, som stelnat till
ett underligt virrvarr, på hvilket en glanslös sol
kastade likhvita strålar, tecknade sig korset med
den sargade kroppen. Där hängde
människan-guden, som dåtidens samhällsbevarare ansett för sin
plikt att döda, emedan han hotade deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
