Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
skådespelare, och den genomskinliga slöjan af psevdony-
men »Jo. Jo.» hade icke länge kunnat dölja författaren.
Jag var färdigklädd och gick med blytunga steg ned
på scenen; man omgaf mig vänligt och uppmuntrande, och
jag måste till de sceniska artisternas heder säga, att der
de spåra ödmjukhet och anlag hos debutanten, deltaga de
lifligt i hans oro och söka på allt sätt genom välvilja och
tjenstaktighet förljufva pröfningens stunder. Tro de sig
deremot upptäcka sjelfförtroendets narrkåpa kastad öfver
odugligheten, då äro de glupande som ulfvar och spetsiga
som sylar, och skämtet haglar obarmhertigt kring och öfver
den förmätne.
Jag vågade ett litet tittut genom hålet på ridån. Idel
obekanta ansigten! Nattens dröm, hydran med de tusende
hufvudena, tycktes mig verklighet. Det började skymla
för mina ögon och jag drack flera glas vatten.
Skulle jag vända tillbaka i klädlogen, ställa mig sjuk,
och låta hela det djerfva företaget qväfvas i sin linda?
Jag önskade mig hundrade mil från dessa tiljor, som
tycktes darra under mig, jag önskade mig tillbaka till
Upsala, till vännerna och mina drömmars härd, den lilla
kammaren vid Fyris med sina målade blommor, slingrande
kring Spalieren på väggarna och sina flygande foglar i
taket, det lilla rummet i Yestgöta nationshus, kalladt »Flo-
ras kammare».
»Plats! Låt gå!» kommenderade regissörens obevekliga
stämma.
Och det gick.
Men huru det gick, derom har jag ännu i denna stund
ej den ringaste aning, ty jag lefde som i ett oupphörligt
rus. Ett par gånger under pjesens tre timmar vaknade
jag upp till sans vid viftningen af en fin näsduk från
oxögat, men någon upprättstående solfjäder hann jag aldrig
observera, hvadan jag fruktar att »Axel Wapensköld», i
egenskap af sitt värda »sjelf», presenterade sig både krok-
bent och krokryggig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
