Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 168 -s
Ocli började med långsam gång sin fard.
Min famn stod öppen och mitt öga bjöd,
I täflan med min tunga, henne åter;
Hon såg min tår ej, och min bön dog bort,
Förgäfves klappande på hennes hjerta.
Sin bana gick lion, obeveklig, kall,
Den bleka månen lik på vinterns himmel.
Jag skyndade i hennes spår, jag ville
I ruina armar sluta än en gång
Den afgud, som mitt hjerta evigt famnar.
Jag nalkades — lion såg tillbaka då,
Och höjde hotfullt varnande sin hand;
Förisad stod jag qvar på hennes bud,
En blodlös bild, ur marmorklyfta huggen,
Lik sångaren i Plutos dunkla borg,
Då natten tog hans Eurydice åter.
Orörlig var min fot vid marken häftad,
Mitt bröst var länge utan suck och stämma,
Tills jag omsider såg, hur mer och mer
Den älskade i skogens djup försvann;
Då fick jag klogoröstens gåfva åter
Och ropade med hemsk förtviflan; Minna!
Men blott ur bergens sorgsna grottor kom
I långa suckar återsvaret: Minna.
Hon vandrar — hjerta! frågar du hvarthän?
Hvarthän, om icke till sitt hem, sin make;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
