Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När det gäller TV måste man dock åter börja från
början. Samma diskussion och samma argument. Teater
är «riktig» konst. Film är «riktig» konst (numera när
den förlorat publik har den blivit än riktigare konst
naturligvis). Men TV är blott ett av våra massmedia — de
förhoppningsfulla menar att man dock kan visa «riktig»
kultur även i TV. Att diskutera vilka verktyg som är
konstnärliga finner jag tidsspillan.
Däremot lönar det sig att skriva om orsaken till
programmens dålighet. Det är inte publikens fel. Det är
egentligen heller inte de TV-anställdas fel. De gör säkert
så gott de kan med sina resurser. Programmens dålighet
är våra politikers dålighet. Eftersom TV når nästan varje
svensk bör man inte satsa på den. Endast det som blott
kan nå fåtalet är värt att satsas på. (I en diskussion på
Liberala Studentklubben hösten 1964 utvecklade Harry
Schein med briljans denna tankegång.)
Man säger att både bankdirektören och brännaren har
samma rätt att gå på teater. Om den ena inte utnyttjar
sin rätt utan stannar hemma och ser på TV vill inte våra
politiker lägga hyende under lasten och ge stugsittaren
kostbara program. Det räcker att han får subventionera
den andras teaterbiljett. Brännaren subventionerar
bankdirektören. I kulturens namn. Och demokratins. Och
valfrihetens.
Om jag säger detta invänds att brännaren har behov
av underhållning och avkoppling. Och man låtsas som
om jag föreslagit att ge TV-publiken dyra tråkiga
program. Men om kriteriet på kvalitet vore att den var
tråkig skulle också teatrarna få slå igen. Men när man
diskuterar teater ställer man inte frågan som om den
gällde antingen tråkig teater eller dålig teater. Ty
bankdirektörernas behov av komedi är kultur. Så inte
brännarens.
Nu vet vi varför publiken delats på detta sätt.
Kulturpubliken är (i stort) högt avlönad, har trevliga arbeten
och väljer själv sin fritid, bor bra och dricker vin.
TV-publikan är lågavlönad. Har tunga (ofta tråkiga)
arbeten, lång restid till arbetet och dricker renat. Men det
är bara kulturpubliken som har ett legitimt kulturbehov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
