Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag är misstänksam mot det militära tänkandet.
Lydnad och trohet (trohet i verklig mening — icke blott i
sexuell) har alltid varit diskutabla dygder; i vår
nuvarande värld har de blivit direkt livshotande. Om ett
samhälle håller sig med respekt för fosterländska
symboler, uniformer och utmärkelser i en tid när de
uniformerade har spjut eller svärd eller till och med
skjutvapen då kan man förutsätta att det samhället också
producerar fosterländsk diktning. Att det inte finns
någon sådan fosterländsk diktning om våra nutida vapen
beror på att vi alla erkänner att krig är alltför
allvarligt för att kunna få ledas av förlängda märgen. Icke i
affekt, utan i medvetandet har vi en chans att överleva.
Men hela den militära personligheten har formats
under ett tidigare skede när dessa symboler och fanor
och utmärkelser hade en funktion att fylla. (Se till
exempel de tre majorernas upprörda inlaga om
kungahuset, krigsmakten, fosterländska symboler och nakna
flickstjärtar häromdagen.)
Detta resonemang är i och för sig inte ett
ställningstagande till frågan om våld och det organiserade
våldets roll i historien, nödvändigheten av våld. (Fast det
7—647582. Myrdal, Söndagsmorgon
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
