Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta är min sjuttioandra söndagsmorgon. Min sista.
Då detta yttrande kommer att övertyga många om att
tidningen äntligen efterkommit den ofta upprepade
önskningen att J. M. borde avskedas eller åtminstone
förses med munkorg känner jag det nödvändigt att
klart säga: Varken kulturredaktören, chefredaktören,
redaktionsledningen eller tidningens direktör (som
gärna beskylls för både det ena och det andra) har bett
mig sluta. Vad mer är; ingen av dem har ens diskuterat
mina söndagsmorgnar. Jag ringde en morgon och lät
meddela. Det är allt.
Eller inte riktigt. Ty jag har haft feuilletonistens fulla
frihet. Man har icke ändrat. Icke strukit. Icke diskute-
#
rat. Mycket är fel i folkrörelsepressen. Det är nu tjugo
år sedan jag blev volontär på Värmlands Folkblad;
och jag vet vad. Men då jag icke räknar med att
finna en sådan frihet i annan press har jag heller inte
slutat med söndagsmorgnar i Stockholmstidningen för att
få bättre betalt på annat håll. Jag slutar alltså icke för
att »avancera» till trettioförsta våningen.
De förändringar som gjorts i min text är tryckfel. Den
svenska vardagsandens psykopatologi. Så till exempel
kunde Engels förra söndagen fås att drömma om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
