Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det förlorade landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla blomster och buskar äro dräpta
af det kalla regnet. Skogsbottnen är ett
moras af ruttet trä och stora nakna stenar.
Endast några af barrträden synas vilja
stå emot, men de trycka sig, växa
sidledes, och kådan skrumpnar på barken
och blir hvit. Hu! säger det i skogen.
Hu! Det suckar kallt genom trädens
afrepade toppar, och ofvanför hviner det i
mörkret, hastigt flämtande vingslag; det
är flockar af fågelvildt, som fått alltför
kalla fötter i vattnen uppe norr om passet
och nu lättar och stryker söderut. De
meddela sig med hvarandra där
svindlande högt uppe i natten, i brutna,
landsflyktiga toner, gäss, storkar och
flamingoer; de äro icke glada, Ung hör deras
svinnande farväl och delar deras
hemlöshet.
Djupt inne i skogen pysslar det på
den årtusengamla väg som vildtet banat
öfver passet; Ung känner den, och han
sitter med sina allvetande sinnen och
följer hur det hela natten vandrar och
smyger och går tungt och trippar öfver
passet, där blåsten påskyndar. Det är
djuren, som hvarje natt i stora hopar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
