Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ian sorden ej förstä, och Ian don glimma detta-
Att deras fordran roat och ar blott menskowälr —- .
Pa jordens ödemark slår menniskan allena?
Hon ensamt, djurens drottHikall sakna deras tröst-!
Mot wåldets flod sin hand med ingen band förena,
Qch stänga sma awal inom sitt eget bröst?
Natuten sörjt derför, och känslans bud, som höjer
Sin mäktiga instinkt till lag sdr alla djur-,
Orl) reddens föreskrift, förnuftets bud, som röjer
Med tankens öfwerwigt tvär ädlare natur. "
J mödan utan hjelp, i nöden icke märjad
Mot ödets wåldsamhet och mot sin divans flag,
Bredwid sin boddas dörr, af haglets skurar härjad,
Stod menskan suckande till himmelen en dag.
Hon säg dur biet drog sin gård till samfällt groda,
Stig hur deß idogdet oeß samfund tresaad gaf,
Hut moran hägnade sin stack med delad möda,
IOch stek begrepp om lag med sitt behos deraf.
Frän skogens märka djup hon sina blickar mänder
På någon lycklig strand, på någon tacksam matt-,
Oet , med sin grannes skydd, och distådd af deß höndek,
Hon bogger opp sitt tjall och stänger in sin nark.
spå granfen mellan djur och menska an don irrat
TM nva föremål, no möda och no brist,
Lit slumrat-en, hivats blick ännu oredigt stirrar
Uppa« den werld han ser ifrån-den werld han mist.
Utur en rå instinkt, en dlind och owiß aning
som dygder, dwllkas mäl ännu hon ej förstör-,
Hon hwalfroer i sin själ begrepp om ljus och daning,
Sem utur polens natt en notand meteor-.
I andlighetens form bild af oändligheten-
Deß tanke har ej grans, deß syftning intetboh
Qch hwaeie dristaot steg emot fullkomligheten
Betalar dennes minst med okända behof. -
De inexa, och med dem bekymren och begären,
Och täflingen står opp, och nöden alstrar mod-
Och snillet skapar sig orl) nares af deswaren,
soch menskan står ej mer uppå den punkt hon stod.
Så styrkans, djurets rått, för ordningen förs-vinner-
Qch menniskan, en gäng retas deß känsla wackr, ’
I hwarje laglös hand en fridlyst omän singer,
En män i hivat-jr hand med lagens ivägskal räckt.
Hor- allmäpt menstowäl behoftoet lagar bytet-i
Det bud oß skällde ät, förenar oß igen, s
Odd tandem nar- hane plog en samsänt toran bryter«
Har ingen högre lag än att forsa-ara den. »
"Ar det det forsla kud naturen0 menskan lärde?
FM det def ändamell« Du stegar mig, Orestl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
