Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
hon en sommardag hemma på Lanna tar sig ett
bad, flyter på rygg i ån halvsovande med slutna
ögon, låter sig ljuvligt vaggas, glider utför,
utför. Och nu börjar hon höra bruset från forsen.
Det gör ingenting, den är långt borta. Hon glider
halvsovande utför, utför. Men bruset växer. Hon
borde hejda glidningen i det ljumma, lena vattnet.
Hon kan inte. Hon borde vara rädd, men hon
förmår inte. Bruset växer. Hon borde söka land.
Hon kan inte, hon kan inte vakna, hon kan inte
röra armarna, som hon håller korsade under
brösten. Och hela forsbruset faller över henne!
Forte fortissimo! Hon hiar till, griper efter något,
griper hans hand och kramar. Blixtsnabbt besvarar
han kramningen. Det är en fröjd! De ha glidit
sida vid sida, njutit på samma sätt, gripits i
samma ögonblick av samma extas. Korteligen, de
ha förenats i musikens mystik, i någonting som
ligger högre, ovanom skilsmässan. Gott och väl.
Men efteråt förklarar han att musiken varit
odräglig och att han haft mycket tråkigt. Just därför
hade han kramat hennes hand så hårt — för att
få en liten ersättning. En fullständigt omusikalisk
kramning så att säga. Desillusion.
Nej, teatern är bäst. I boken är hjälten en
person, som livar ädla känslor och lockar till
djupsinniga funderingar. På scenen är han
någonting mer — kött, blod, stämma, tonfall, blick,
rörelse, en skiftande, tillfällig, nyckfull verklighet.
Funderingarna blekna till förmån för upplevelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
