Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
undersökte, rynkade pannan, skakade betänksamt
på huvudet eller gav sitt bifall till känna — god
vara. Och under tiden iakttog henne kunden med
spänd och en smula ängslig uppmärksamhet.
»Goda fru Kerrman, säger ni verkligen det? A,
så tråkigt.» eller »Vad jag är glad, att fru Kerrman
är nöjd!» Dessa små sakliga händelser, i vilka
modern hade en avgörande roll, intresserade
honom. Han stack fram sin lilla näve och knep
i tyget, gned det eftertänksamt mot sin kind. Och
han rynkade pannan och skakade på huvudet eller
nickade med snusförnumstig min allteftersom
modern gillade eller ogillade varan.
Och livet bjöd på ännu flera omväxlingar.
Modern sydde tidtals i kundernas hem; fanns det då
jämnåriga i huset hände det, att Jonas fick följa
med. Han såg rika, vackra hem. Han blev
omhuldad, och barnen tillsades att vara mycket snälla
mot honom. Ibland kunde det ju vara si och så
med den saken. Barn är som kattungar — mitt
upp i den kelna leken sticka klorna fram, riva
med välbehag. Och hur skulle väl leken kunna
vara en förelöpare till livet, om den icke hade
stänk av grymhet? Men Jonas stod på sig. Han
var trygg och sävlig som en liten tjurkalv. Ibland
skröto de fina barnen. Titta på pianot, sa en
liten flicka, det är väl fint? Ett sånt har inte
din mamma! — Nej, det har hon inte, medgav
Jonas utan förtryt, men hon har en stor, stor
symaskin. — En pojke, en feg liten en, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
