Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
trycket verka ofördelaktigt. Jag föreställer mig,
fortsatte bankiren — och han njöt nu av sitt
resonemang på samma sätt som en schackspelare
njuter sitt parti — jag föreställer mig att en så
lätt vunnen förlåtelse för ett grovt felsteg måste
på unga sinnen verka förklemande. Livets allvar
förringas. Det är inte så farligt att vara en smula
slarvig, eftersom förlåtelsen ändå är viss. (Efter
tjugusex år! tankesnyftade än en gång den stackars
modern-systern.)
Likväl, min vän, fortfor bankiren slående in i
ett allegretto, som i själva verket skulle förbereda
ett maëstoso, likväl vill jag ju inte precis påstå, att
lilla mammas svaghet för bror Jase direkt
uppmuntrat vår snälla flicka till att handskas
vårdslöst med kära pappas pengar. A nej! Fru
Miau-Miau förblir nog den bästa, älskligaste och
solidaste förebild en dotter kan önska sig. Och
uppriktigt talat — det är inte så mycket Helen, som
oroar mig. Det är fast mer Max & Eddie.
(Där ha vi dem! utbrast i hjärtat den förtvivlade
modern. Alltifrån koltåldern hade nämligen dessa
båda putslustiga herrar dykt upp som starka virvlar
i den faderliga vältalighetens ström. I rättvisans
namn bör tilläggas att bankiren ingalunda var
någon vardagstjatare. Hans vältalighet flödade blott
vid högtidliga tillfällen. De vanvördiga ynglingarna
Max & Eddie kallade dessa vältaliga utbrott av
familjeomsorg för »pappas flöjtsolo». Bankiren
spelade verkligen flöjt, ibland med pianoackompanje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
