Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvård i Sverige och Schweiz af Ebba Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärlingen under fattigvårdens absoluta förmynderskap ända till fyllda 21
år. Det är denna myndighet, som genom en sin ledamot “inspecteur
des apprentis“, går i författning om lärlingens inackordering och
beklädnad samt träffar öfverenskommelse med hans mästare eller
arbetsgifvare, hvilket sker genom kontrakt. Skulle lärlings uppförande gifva
anledning till klagomål, anföras dessa af arbetsgifvaren för inspektören,
som har att vidtaga lämpliga åtgärder. I allvarsamma fall intages
lärlingen på förbättringsanstalt. Lärling kan icke själf vidtaga någon
förändring i sin ställning, ej heller kan tjänare eller tjänarinna antaga eller
uppsäga tjänst. Deras löner inbetalas till fattigvårdens byrå och
bokföras på respektive barns konto. När barnet fyllt 21 år, afslutas kontot,
och genom särskildt styrelsebeslut afgöres, huruvida och i hvad mån
hvarje barn skall dömas skyldigt att återgälda hvad dess uppfostran
kostat. Detta kommer naturligen ej i fråga annat än när denna
uppfostran varit särskildt kostsam, eller, rättare, när den, som fått
densamma, kan anses böra inom den närmaste framtiden få relativt goda
inkomster. Exempel finnas emellertid på att advokater, apotekare m. fl.
återgäldat allt hvad de sedan sin tidigaste barndom kostat
fattigvården.
Hvad som här blifvit sagdt om yrkesutbildningen gäller i detalj
egentligen kantonen Genève, hvilken i detta liksom i en del andra
afseenden gått längst i fråga om de kraf, den ställt på sin egen
fattigvård. Dock enas de flesta öfriga kantoner liksom ock flertalet privata
välgörenhetsinrättningar för barnauppfostran dels i att låta sina
skyddslingar lära ett yrke, dels i att betrakta dem såsom omyndiga under de
första åren efter konfirmationen. Skillnaden är endast, att de yrken,
barnen kunna välja, icke äro så många eller af så skilda slag, hvilket
ju icke häller i något afseende kan betecknas som nödvändigt, samt
att begreppet förmynderskap fattas i mer eller mindre absolut
betydelse, hvarjämte detsamma oftast så småningom upphör, så att barnet
ett par år före sin egentliga myndighetsålder kan sägas vara sin egen
herre.
Helt olika te sig, som bekant, de motsvarande förhållandena inom
vårt eget land.
Fyra olika slag af barnförsörjning äro hos oss i bruk.
Bortauktionering, barns inhysande på allmänt fattighus, deras utackordering i
arbetarhem samt slutligen uppfostran i barnhem. På det första af dessa
slag af barnaförsörjning behöfver icke många ord spillas. Det är
utdömdt och, hvad mera är, det är i utdöende, ehuru 1904 års riksdag
vägrat att för sin del underskrifva dödsdomen. Önskligt vore, att man
kunde säga detsamma om det andra. Men så är tyvärr icke fallet.
Och det är icke endast i de kommuner, där de gamla fattigstugorna
och fattighusen, ett arf af 1686 års förordning, fått förblifva i orubbadt
skick, som man finner barn inhysta i samma hus och i samma rum
som sjuka, ålderstigna och i dryckenskap eller annan last sjunkna män
och kvinnor. Nej, äfven i sådana kommuner, där fattighusen fått vika
för de mera tidsenliga fattiggårdarna, finner man barn inhysta bland
de äldre. På en sådan fattiggård äro exempelvis 50 barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
