- Project Runeberg -  Poesi och prosa : efterlämnat /
120

(1944) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Vid byvägen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och innan, de veta vem som planterade asken, de minnas dem
som lade stenmurarna. Då och då skratta de till, det är någon
frånvarande de sladdra om. De tro inte varandra mer än
jämt, i hemlighet räcka de ut tungan åt varandra. Avunden
sitter på lur i ögonvrårna, den oj ar och suckar. Men de
känna varandra, de höra i alla fall ihop, bilda ett slags enhet.
De -ty sig till varandra, de äro av samma blod. För hundra
år sedan sutto gummorna här på den gröna vallen och
sladd-råde efter dagens arbete. Det var nästan samma människor
fast de hade andra namn.

Ett bilhorn tutar, en likbil med kors och krusiduller rullar

förbi. Någon är död. Samtalet växlas in på nya banor–

den där gamla ute i Bäckafly, hon vill då inte dö. Svärsonen
har önskat livet ur henne i tjugo år, men den gamla är lika
arg och lika glupsk på livet, hihi. Nittifem år annars, det är
hög ålder. Och jag minns — jaja–-

Det kommer en ung man gående vägen upp från sjökanten.
Han är klädd i brun khakikostym med vit krage över
rockslagen, han går forcerat, spänstigt, menen smula framåtböjt,
verkar på en gång trött och brådskande. Ansiktet ser trött ut,
ögonen ligga djupt, men rynkorna mellan ögonbrynen vittna om
envishet och munnen är trotsigt sammanpressad. Han
stannar till ett Ögonblick, när han hör rösterna uppe från vägen,
böjer sig ned över gatkammomillen vid vägkanten, tar ett
par och gnuggar de smutsgula blommorna mellan fingrarna,
andas in den söta doften, ler ett leende upp mot vägen och
fortsätter.

Samtalet stannar av, blickarna riktas mot den kommande.
Ho, jaså, Hammar, säger man. Han tar sig en promenad.
Ögonen spegla ett visst förakt men också en aning respekt,
mest nyfikenhet.

•120

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:41:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrpoesi/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free