Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religiösa ämnen - Fanatikerns tragedi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fanatikerns tragedi
Fanatikern har intet gott rykte bland människorna.
Genomsnittsmänniskan tycker icke om "ytterligheter", den vill att
allt skall vara lagom. Det är inte för inte som det heter "den
gyllene medelvägen". På den vandra alla de förnuftiga
människorna — hyggliga, omtänksamma, gärna litet idealistiska
människor. Den vägen leder säkrast till den lugna jordiska
lyckan, ett gott rykte och ett vackert eftermäle. "Han var en
god make och fader, vänsäll, sympatisk", heter det i bladen.
De som icke vilja (eller kunna) vandra medelvägen genom
livet bli — för så vitt de ha mod att avvika tillräckligt långt
från den — antingen förbrytare eller något à la helgon. I
sistnämnda fallet alltså — om man vill använda ett modärnt
uttryck — fanatiker.
Många av dem som älska Ibsens "Brand" skulle, ifall de
träffade Brand i levande livet, finna honom högst
osympatisk, ja, avskyvärd. Man skulle icke blott kalla honom
oförnuftig, osällskaplig, hänsynslös och tråkig, utan man skulle
genast försöka få honom internerad på dårhus.
"Ackordens aand är Satan" — det är huvudsumman av
Brands förkunnelse. Däri ligger hans säregenhet, hans
sam-hällsfientlighet. Ackordens aand, det är nämligen
samhälls-andan, förnuftets ande. Kompromissen — det är tecknet för
’224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
