Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara en vilodag, det är vackert, att vi få en då och då. Man
skall inte sitta stilla, man skall inte upphöra att sträva, men
allt som man gör, skall man göra liksom på lek, så att ens
hjärta alltid är fritt. Allt skall man göra i den stilla
erinringen av sin sorg och sin förkrosselse och i det goda skimret
av sin bästa glädje, så blir man aldrig varken överrumplad
eller lamslagen, llar man druckit riktigt djupt ur lidandets
bägare — i tanke och verklighet — då kan man, inför allt
som möter en, säga ett lugnt: jag trodde, det var värre än
så! Och har man känt något av den djupaste glädjen och
vet vägen till den, då fastnar man inte så lätt i de små
glädjegarnen, man minnes en glädje som var mycket rikare.
Så är man då en oberoende och äger något av den
Gudskärlek, som är vishetens fulländning.
Men nu säger du, att det går väl an med det egna,
personliga lidandet, det kan man till äventyrs sluta fred med, men
hur kan man försona sig med allt det andra lidandet, det till
synes oförskyllda och obotliga, det som har varit och det
som skall komma — det är värre att förlåta! Förvisso,
broder, det är mycket svårt. Och dock har jag redan svarat på
din invändning. Inför Guds ansikte kan man inte annat än
även "säga ja till allt kval". Allt är i sanning "hopkedjat,
sammanknutet, förälskat". Man skall bära så mycket man
någonsin kän av världens kval — det skall du göra, du som
— i 206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
