Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägledare (1921) - Sigbjörn Obstfelder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gråblå skyer samler sig. Solen blev borte.
Jeg ser på de veldklædte herrer,
jeg ser på de smilende damer,
jeg ser på de ludende heste.
Hvor de gråblå skyer blir tunge.
Jeg ser, jeg ser ...
Jeg er vist kommet på en feil klode!
Her er så underligt...
Hela Obstfelder är i denna dikt. Om han än icke skrivit
mera än detta, skulle hans namn dock genom dessa rader
blivit stort och kärt för eftervärlden. När jag läser
Obstfelder, tänker jag på Sager-Nelson, målaren. Det är
samma färger i deras verk, samma djupa blick, samma
innerlighet, samma skälvande musik.
Obstfelders lyrik — det vill säga hans vers, ty allt vad
han skrivit är egentligen lyrik, och hans prosa är icke
mindre skön — tillhör det bästa som producerats i
Skandinavien i denna art. Hans vers har visserligen
icke — annat än undantagsvis, som i den nyss citerade
»Jeg ser» — samma klarhet och ädla disciplin som
utmärker exempelvis Vilhelm Ekelunds. Kanske verkar
den ibland alltför lös, skissartad, i hast nedkastad. Men
den är omedelbar och frisk. Allt är inspirerat. Den
lyser av färger och doftar som av daggiga
blomsterängar. »Som de første blåveis og violer da jeg var
born», så äro hans ord.
Han har en betagande naivitet. Det naiva är lika med
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
