- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
101

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Men om jag icke

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

avbruten pinsam dvala, till dess en nitisk poliskonstapel1
drev mig upp från detta viloställe. Så började jag åter
min vandring... Det var ännu icke morgon, staden låg
i ett skälvande gryningsdunkel.

Då jag väl hade kommit i rörelse på nytt, hände något
inom mig, allt blev med ens annorlunda än förut, jag
vet ej hur ...

Fastän kölden nu var mera bitande än någonsin, kände
jag, hur stelheten sakta upplöstes, och hur blodet började
strömma friare och varmare genom mina ådror. Min
gång blev plötsligt lätt och spänstig, och jag kände en
underbar, befriande lätthet i huvud och lemmar. Jag
förnam icke längre tidens tröghet och tryck, det var,

som svävade jag ut i en öppen rymd, vitt ut–-

ut bland stjärnor och skyar, ut över dunkla djup av
mörkt brusande vatten. Det var, som såg jag ett
ögonblick allt–-Jag vandrade mitt i Evighetens stad,

ett ord brände på min tunga — ett ord, som då föreföll
mig helt främmande — ordet Gud. I detta ord samlade
sig allt, och det borrade sig långsamt men med blixtlik
kraft in i mig.

Jag hade väl förut haft besläktade upplevelser, men
mycket blev mig med ens klarare än tillförne; många
bundna tankar kommo i rörelse och drogo sig samman.
Det var en vårbrytning, en islossningstid, då alla
rännilar och bäckar fingo liv och porlande och dansande
strömmade ner mot samma flod. Aldrig skall jag glömma
dessa bistra, sällsamma gryningstimmar ...

Livets glädje grep mig, livets förkrossande storhet
gjorde mig glad, spänningen, äventyrligheten i att leva
befriade mig. Just det äventyrliga i att sväva i denna

IOI

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free