- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
291

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hallberg höll på ett kommunistiskt drivet storbruk, som
det riktigaste och mest ändamålsenliga, men Stens tanke
uppreste sig instinktmässigt däremot. Han fruktade allt,
som hade tycke av kasernsystem. Han trodde inte att
det kooperativa storbruket kunde skänka samma lycka
som den egna tegen och den egna härden. Och det är
ju, menade han, ändå lyckan det är fråga om och
ingenting annat.

Men så småningom stannade meningsutbytet av och
de gingo tungt och tigande vid varandras sida. Sten
sade blott något om, att det kanske varit bättre, om de
försökt stanna i staden till nästa dag. Slutligen blev
vandringen rent plågsam och varje kilometer tycktes lång
som en mil. Halvsovande rörde de sig framåt och
vaknade till blott, då de emellanåt snavade i hjulspår
och gropar.

Sedan samtalet domnat av, gick Sten en stund och
tänkte tyst för sig själv. Det var, som hade han fått en
fadd smak i munnen av allt talet om det nya lyckliga
riket. Ett pinande tvivel steg upp, först som en aning
blott men sedan allt medvetnare. Lyckan ... lyckan?
Bara de verkligen bli lyckliga, bara de verkligen vinna
allt och inte nöja sig med mindre! Lyckan ... Och sedan?
Det blev plötsligt allt tyngre att gå — men det var väl
tröttheten som gjorde, att han blev så beklämd och
liksom kände sig sitta fast i sina egna garn.

— När människorna verkligen få ordna det, som de
innerst vilja, så blir det nog bra, sade han högt, som
för att tysta frågorna i sitt inre.

— Jo, naturligtvis — det var det, det kom an på.
Midnattstimman var länge sedan över, då de skildes vid

291

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free