Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fastern blinkade mot spisen, där Angeli stod och
sysslade med kaffet.
— Se, vi ha då åtminstone mjölk till pojken, se.
— Ja, se det ha vi här också, sade Sten. Nog för
vi haft det bekymmersamt, Angeli och jag, men svultit
ha vi inte. Det jag påtagit mig, det ämnar jag klara
upp. Och jag tror knappt att Angeli vill flytta...
— Hellre ginge jag väl i sjön, sade hustrun, än jag
flyttade tillbaka dit upp.
Fastern gick bort till barnet och jollrade i ynkande
ton med det.
— Men det stackars barnet, det stackars barnet...
— Är det något fel med barnet?
— Ack, barnet, det vill jag ändå ta med mig.
Stens läppar skälvde. Han förlorade besinningen.
— Ingenting har jag bett er om, ropade han, och
ingenting ohederligt har ni att förebrå mig! Vad vill ni här?
Drag åt helvete, människa, och låt oss vara i fred.
Förskona oss från edra besök och förskona oss från edra
gudsnådliga brev!
— Där ser du, Angeli — där ser du ... Jaha, adjö
då, och skyll dig själv, Angeli...
Hon gick, det blev tyst i huset, det var endast
hustruns-snyftningar som hördes. Sten skulle också velat kasta
sig ned och gråta, men han kunde ej, fastän hans lemmar
skakade som i kramp. Allt det vidriga i hans livsöde
föll över honom, hela tillvarons tarvlighet och simpelhet,
fattigdomens råa, brännande helvete, där även lidandet
mister sin glans och blir smutsigt och dumt. Han kände
samma känsla, som han i barndomen känt efter
uppträdena i hemmet. Han fick kväljningar.
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
