Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
* * JULFRID * *
^Bèkm,©^ b&nMaJ"’–
et var då väl att far ändtligen ger med sig —
kunde han inte gjort det för längese’n!»,
mumlade kandidat Kronberg och vek långsamt
ihop ett bref, som han nyss fått. Midt emot
honom vid bordet i det lilla studentrummet
satt en annan ung man, hans vän och
studiekamrat, Bengt Dewert.
»Ja, de gamla ha nu en gång sina idéer
och äro envisa, när de fått något i sina
hufvuden; de hålla så fast vid de föråldrade begreppen, och det är ju
inte så underligt heller, när man tänker på, huru de blifvit
uppfostrade. Väl att upplysningen stigit och a örkret och
okunnigheten måste vika! Lefve den nya tiden och friheten!» Och unge
Dewert tvinnade sina ljusa mustascher med en mäkta vis uppsyn.
»Tänker du resa hem till julen, Adolf?», fortfor han, då den
andre ej svarade utan satt tyst och fundersam.
»Ja — far skrifver, att mor och syster Astrid skulle bli
rysligt ledsna, om jag inte kommer–och nog vill jag göra dem
till viljes. Jag hade eljes gladt mig åt att lå följa med dig till
ditt hem, efter som du en gång sade, att |ag vore välkommen!
Men hör du — kanske du skulle vilja följa med mig i stället? Det
kunde ju kanske vara intressant att lära känna lifvet i en
gammaldags prästgård på landet. Fastän jag slagit alla tankar på
’prästen’ ur hufvudet och nu ändtligen tätt far att ge med sig i
den saken och låta mig studera juridik i stället, så tycker jag
ändå, att det ligger någonting visst poetiskt och
hemtrefligt öfver prästkallet och prästgårdarna,
på landet i synnerhet. Det är väl därför, att
jag vant mig vid det ända fi ån födelsen — men
du — jag undrar just, hur du skulle tycka om
att vistas hos oss? Det kunde ju vara en
omväxling — vill du? Jag skrifver genast och
frågar.»
»Tack du — jag vet just inte — kanske
de ej alls tycka om att få en fritänkare i huset!
Och jag kan inte skrymta, det vet du.»
»Nej, det behöfver du alls inte — far och
mor veta, att du är min vän, och jag har sagt
dem, att det är du, som lärt mig tänka fritt
och söka sanningen utan alla fördomar och all
hänsyn. Nå, då följas vi åt om en vecka — jag
är säker på fars och mors välkommen äfven lör
dig.» ––-
Långt nere i Smålandsbygden låg det gamla
herdetjället, där Adolfs far var kyrkoherde.
Ofta motsäges den goda titeln kyrko-herde af
verkligheten, och i stället ser man, som
allmogen betecknande nog uttalar ordet en kyrk-Tierre
i den man, som är kallad till att vara en
underherde åt den gode Öfverherden.
Kyrkoherde Kronberg var dock en sådan underherde,
som icke sökte sitt eget utan Herrens. Han hade utgått ur ett
ringa, fattigt hem och under stora försakelser lyckats studera sig
fram till präst, hvarefter ban ända från barndomen längtat. Hans
barnsliga tro och hans ödmjukhet jämnade vägen för honom och
lät honom äfven vinna ingång hos sådana personer, som något
kunde och ville hjälpa honom fram. Allt tog han ur sin
himmelske faders hand, om han ock kände och visade sig djupt tacksam
mot dem, som välvilligt hjälpte honom.
Nu hade han i tio år varit kyrkoherde i Vallåkra — ett
ganska vidsträckt men fattigt pastorat. I början af sin ankomst hit
hade han haft att kämpa mot starka fördomar och djup motvilja
för det fria evangelium han predikade. Men folket kunde i
längden ej motstå hans varma kärlek, hans deltagaude vänlighet och
snart var han blifven deras bäste vän, till hvilken de gingo med
sina bekymmer både i andliga och lekamliga ting. Och de fingo
alltid med sig hem ett godt råd, ett broderligt eller faderligt
deltagande.
Fru Kronberg var sin makes själsfrände i allt — och då
kunna vi förstå, hurudant det hem var, i hvilket Adolf vuxit upp
tillsammans med den två år yngre systern Astrid.
Adolf hade ända ifrån barndomen varit påverkad af Guds
ande och ofta bedit ur hjärtats djup om att få vara och blifva ett
Guds barn, en Guds tjänare. Att få, liksom far, blifva en Ordets
förkunnare hade alltså stått framför honom såsom hans lefnads
mål. Lilla Astrid var mera glad och yr — hon sjöng, hoppade
och fann på alla möjliga små upptåg dagen i ända. Med de bruna,
blixtrande ögonen, det svarta, lockiga håret och det friska,
solbrända lilla ansiktet företedde hon en bild af hälsa och lif men
också, och det ej så obetydligt, af öfvermod och egenviija. Adolf
däremot var alltid så stilla, alfvarlig och tänkande — med honom,
menade föräfdrarna, hade man ej mycket besvär efter orsak till
oro. »Han är vårt glädjebarn — han har lämnat sig åt Herren —
och Gud skall själf fostra honom till sin tjänare. Men vår lilla
Astrid — vår solstråle, vårt glada, lilla lamm — hon har en så
liflig natur, ett så häftigt lynne — hon får nog svåra strider, och
henne är det ej lätt att uppfostra.»
Så plägade föräldrarna tänka och tala.
Adolf sändes i skola — inackorderades i ett godt. kristligt
hem och genomgick med goda betyg klass efter klass. Så kom
den dag, då den hvita mössan prydde hans hufvud — nu skulle
han upp till lärdomens och vishetens stad för att fullborda sina
studier och prästvigas. Efter den första terminens vistelse där
märkte föräldrarna en oroväckande förändring hos honom. Hans
lynne blef ojämt och retligt, och hans bref voro korta och
innehållslösa. Han hade omtalat, att han funnit en vän i
universitetsstaden, en rik brukspatrons son, Bengt Dewert. Han hade talat
om hvilken begåfvad, glad, hjälpsam och vänfast kamrat han var.
»Är han också en kristen?», frågade fru Kronberg.
»Jag hoppas de;», svarade Adolf.
Men det dröjde ej länge så började Adolf i sina bref tala om
de utmärkta föreläsningar i bibelkritik, som professor K. höll. Och
huru hans vän hade öppnat vida, härliga vyer för honom inom
tankens gebiet — huru han, Adolf, nu inte längre var ett
omyndigt barn, som lät sig ledas af andra, han vore nu en man, som
var skyldig sig själf och andra att på egen hand forska efter och
söka sanningen. Han kände sig nu som en fågel, som suttit
instängd i en mörk bur, men som nu svingade
sig upp, upp mot ljusa, härliga höjder!
Småningom kom det fram, att han inte kunde och
inte ville blifva präst — de trångbröstade,
föråldrade dogmer och läror han då måste
förkunna, voro honom nu motbjudande och omöjliga
att tro på. Han ville blifva jurist och ställa sig
i ledet bfand dem, som kämpa för sanning,
frihet och rätt. Ja, det lät ju stort och godt —
men skada blott, att så mycket af denna
världens sköna talesätt och sträfvanden utgöras
blott af skimrande såpbubblor och fantasibilder
utan fast grund och kärna.
»Skola vi hälsa Adolfs vän välkommen —
ban skrifver, att han önskar taga honom med
hit i jul?», sade kyrkoherden till sin hustru.
»Ja — hur tycker du?»
Kyrkoherden suckade djupt och tungt —
en sådan där suck, som en gång, då samvetet
vaknar, skall kännas som en centnertyngd på
det barns hjärta, öfver hviiket en far eller mor
så suckar.
»Jag har framlagt saken inför min fader
och fått den vissheten, att vi ej böra säga nej.»
»Men kanske kan han blifva till skada för
Astrid — såsom han tyvärr varit det för Adolf»,
menade modern.
»Vi kunna ej slänga in våra barn eller kringgärda dem så, att
de ej utsättas för farorna i världen», svarade kyrkoherden stilla. »Det
syns bäst nu på vår Adolf, om hvilkens andfiga lif och stadga vi
hyste ett så godt hopp. Herren allena kan omvända, fostra och
bevara våra barn — vi äro vanmäktiga.»
»Ja, så bed honom då vara välkommen — Herren kan vända
allt till godo — bönevägen står oss öppen!» —
Astrid hade föregående år blifvit mycket kraftigt berörd af
Guds ande. En från hednavärlden hemkommen missionär hade
bott i prästgården under sommaren; genom samtal med honom
och åhörande af de varma, om djupt kristligt allvar och kärlek
vittnande föredrag han höll i socknen, hade nya intressen och nya
lifskrafter väckts hos den unga flickan. Kunskapen om och
bifallet till sanningen i Jesus funnos förut hos henne — nu vaknade
lifvet, lifsfröet grodde. Hon började bedja — ej blott af vana utan
af verkligt behof. Och hon hade fått smaka och se, huru ljuflig
Herren är. —
Några dagar före jul anlände de väntade julgästerna.
»Du ser så blek ut, min gosse!», sade modern ömt och strök
Adolfs kind.
»Ingen fara med mig, mor lilla!» — Men lians öga mötte ej
som förr klart och öppet moderns milda blick.
Kandidat Dewert försökte i början spela artig kavaljer mot
Astrid och kom fram med några smickrande, tomma fraser, sådana
som ban var van vid att använda gent emot de unga, ytliga och
koketta flickor han vanligtvis träffade i sin umgängeskrets. Men
han möttes af en så förvånad och på samma gång skarp blick ur
de mörka ögonen, att han till sin häpnad kände rodnaden
uppstiga på sin manliga kind. Med sin snabba uppfattning kände och
förstod han, att här passade ej sådant. Och med en känsla af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
