Jul och nyår / 7. årgången. 1933-1934 / 36 (1927-1939) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil och John. En inblick i en av livets djupaste hemligheter. Av Olof Seger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig själv kunnat klargöra det nya
momentet i förhållandet till John, det som mest
bidragit till hans handlingssätt denna gång.

John tog skolplanen ut till vägen i tre
språng. — Gör efter det om du kan!

Bertil var på väg och måste vända om
till trappan för att kunna utföra
konststycket. Men som hans själs krafter ännu
voro upptagna av upplevelsen därinne,
fick kroppen arbeta på egen hand, och han
nådde inte ut till vägen med fyra språng
ens.

Skrattande lade John som han brukade,
då han kände sig som
den överlägsne, sin
arm över Bertils
nacke. — Där blev du
efter, gosse!



Bertil svarade inte.
Johns nervösa
livlighet gjorde honom
tystare än eljes. Han
bara nickade åt
dennes omedelbara
förslag att gå över
Rävåsen och locka fram ungarna ur lyorna.

Då de arbetat med list och hot en halv
timmes tid, utan det minsta resultat och
voro på väg hem, överraskade de varandra
med att ännu vara kvar med tankarna i
skolan. Johns ögon glänste fuktiga, när
han såg på Bertil. — Jag har aldrig känt
det så svårt att inte ha ett hem som i
dag.

Bertil slog ned blicken. Han hade i
Johns själ mött en hunger och besvikelse
som han inte var mäktig. Hjälplöst och
famlande började han tala om Änggården,
fosterhemmet, om tant Selma och farbror
Erik. — Inga människor, jag känner, äro
så hyggliga som dina föräldrar John.
Tant Selma skulle då gå i döden för dig.
Och farbror Erik kan vara riktigt stolt
över dig ibland.

Orden kändes så meningslösa, men ändå
förmådde han inte hålla inne med dem.
En oklar förnimmelse i hans känsliga
gossesjäl sade honom, att John gjorde orätt
mot sina fosterföräldrar. Han visste, att
inget barn i hela socknen hade det så bra
som han.

— Inte någon av oss har så bra som du.
Allt vad du önskar dig får du. Och ingen
kräver något av dig, bara du uppför dig
som du ska. Bertil kände igen att han
talade utanför och att han måste tiga och
vänta, tills vägen in blev öppen. Men denna
gång gjorde han det med ett visst uppror i
sitt inre, ett fumligt, pojkaktigt behov att
försvara en förfördelad.

De gingo tysta tillsammans ända fram
till Änggårdens grind.
— Kommer du och
metar i kväll?
frågade John, när Bertil
utan ett ord fortsatte
vidare.

Han blev stormande
glad, när han såg att
det lyste ur varje vrå
i kamratens förut
tillslutna själ. Som mot
för starkt solsken
kisade han in i Johns ansikte. — Ja, om
jag får.

John såg undrande på honom. — Om
jag får? Det får du väl.

— Det är inte så säkert. Han tänkte
tillägga: Alla ha det inte så bra som du,
men han kände, att de orden på nytt
skulle stängt till om Johns inre. Därför
sprang han baklänges uppför backen och
skrattade: — Jag kommer nog!

Bertil kom inte. Han måste hjälpa till
med arbete därhemma. Och dagen efter
var skollovsdag, så parhästarna fingo gå
var för sig.

Bertil arbetade, men hans tankar voro
allt som oftast hos John. Först fram mot
kvällen blev han ledig. Men just som han
kilade i väg för att träffa John, kom
drängpojken på Änggården springande. — Bertil
ska skynda sig ned, för John håller på
att dö.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>