Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Onsdag 17. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äventyr i land skola alltid förbli inhöljda i den
hemlighetsfulla slöja som ingen och minst han själv var
mannen att avlägsna.
Så kommo en matros och en lättmatros. De hade
gått över plazan, lågmält (enligt vad de försäkrade)
samtalande på sina fäders språk. Men de medgåvo att
de gått arm i arm. Plazan var rikt upplyst, men ur
en gatas mörker hörde de en vissling. De gingo dit
och kommo mitt upp i en samling vilt gestikulerande
människor, av vilka några voro till häst. Gesterna
urartade snart till ett mycket animerat slagsmål, och
matrosen säger till lättmatrosen:
— Kom så skubbar vi, så vi inte blir inblandade!
Och så skubbade de.
Men de hade knappast börjat springa förrän
galopperande hästhovar smällde mot stenläggningen, en
lasso ven genom luften och ringlade sig om dem båda
två. Innan de visste ordet av hade de ett par tre
bylingar över sig och måste följa med till
polisvaktkontoret, omsnärjda med lasson. Där placerades de i
en stor bur med järngaller, och i den funnos sjömän
från alla världens länder i alla tänkbara stadier av
berusning. Somliga sutto tysta och filosoferade. Bland
dem befunno sig de båda gudskelovarna och
renlevnadsmännen segelmakarn och Enoksen, nyktra som
tjänstgörande hovpredikanter. Andra voro medvetslösa.
En del slogs och svor, en del satt och svor. Många
mådde illa och detta både syn- och hörbart. Några
skakade järngallret i vanmäktig ilska.
Stormavdelningen i ett dårhus kunde inte ha uppträtt värre.
Odören var inte av denna världen. Den var obeskrivlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
