Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 238 —
Ett par hamnschåare stodo vid landgången;
och då Njzedel ville följa efter åldermannen öfver
plankorna, sade den ene schåaren till den andre:
»Det är ändå skam, du, att de der amerika-
narne ska få föra så’na der bjässar ut ur landet.»
Nje&del hörde det och räckte fram sin hand.
Men schåaren, som var en äkta hamnslusk,
anade genast oråd och såg misstänksamt på den
väldiga näfven. Men då han fick sigte på Njaedels
ljusa ögon, slog han till med ett kraftigt tag och
sade, halft skamsen: »Jaja,. du må väl bäst sjelf
veta hvad du gör. Så adjö då och lycklig resa,
min gubbe!
Ombord var förvirringen och brådskan ännu
större. Men åldermannen satte sig med filosofiskt
lugn på sin kista framför sin koj; sedan kunde de
andra få väsnas så mycket de ville.
Njedel deremot kunde ej stå ut med att se
på huru alla tunga balar och lårar fördes ombord
Då och då gick han fram och tog ett björntag i
det ena eller andra, och när matroserna sågo på
honom förvånade, så nickade han bara med ett
leende. Slutligen stälde han sig på allvar vid
luckan till lastrummet, och när det kom någonting
riktigt tungt, ropade folket: »Låt björnen ta il!»
Detta smickrade Njedel och drog honom ifrån
de mörka tankarne. Han erfor ett starkt behof
att få ta i tu med något riktigt tungt arbete igen.
Men frampå aftonen, då larmet tystnade och
folk tog afsked af hvarandra, blef han »så mjuk
som smör», sade åldermannen. Han hade icke en
enda menniska att säga farväl till, och derför tyckte
han, att han måste ta alla i hand, som gingo i land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
