Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
en varg, men vågade ej släppa taget med hornet, ty då oxen drog
huvudet tillbaka ramlade vargen på honom, och oxen visste ej att
vargen var död utan höll honom därför kvar.
Farfar berättade, att när han var barn omkring 1820 en ”böl”
(ung tjur) en dag kom hemspringande och framför husbondens folk
räckte ut tungan och sedan åter sprang till skogen. Vargarna hade
då varit i kreatursflocken och försökt riva.
En kväll 1852 på vintern, det var mycket kallt, hördes ett oväsen
utanför Olaus Nilssons hus i Mjösjöhult, hunden var påpasslig och
blev utsläppt men hann knappast utanför dörren, förrän vargarna
högg honom och bar honom cirka 500 meter, där de slet sönder och
åt upp honom. På morgonen efteråt kunde spåren av vargar synas
och nere i hagen fanns några smulor efter hunden.
På 1820-talet gick farfar och vallade djuren åt sin far i Bäckhult.
Barnen voro vid en bäck och byggde kvarnar, då en varg kom och
tog en get på ryggen. Farfar kastade en stubbe efter vargen, denne
släppte då geten och gick i sakta lunk bort. Sven Karlsson, född
omkr. 18253, berättade att han en gång då han bar en säck mjöl på
ryggen från kvarnen genom Norra Kvill kronopark, såg två vargar,
liggande på var sin sida om vägen. Det var så sent som i slutet av
1860-talet, och var de sista som sågs här.
Det fanns många goda vargjägare i Södra Vi socken. Nils Görans
farbror i Janstuve, Slitshult, var en god sådan. Sista gången han
sköt varg var omkring 1850 och då sköt han miste, han var då gam-
mal. Nils spottade och gick hem, men andra, som sedan följde spå-
ren funno vargen trots allt död. En äldre bror till skallfogden, Lars,
var också god skytt. Han sköt den sista vargen 1855 å Slitshults
ägor. Han fick då 30 kronor i skottpengar och 10 kronor för skin-
net. Jon Månsa i Horva var också en god jägare. Han sköt vargar,
rävar och mårdar. Han hade 6 å 8 hundar omkring sig, då han
kom. På äldre dagar gick han i bygden och tiggde mat, särskilt
bra gick det hos jägare, ty de trodde, att han kunde förgöra deras
bössor, och därför stodo gärna på god fot med honom. Hundarna
voro de däremot ej så glada att ge mat åt.
Mestadels dödades vargarna genom s. k. vargskall, påbjudna i lag.
Först i 1864 års jaktstadga borttogs de gamla bestämmelserna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
