- Project Runeberg -  Kärlekens väsen /
131

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Från densamme till densamme

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon ville veta vad som oroade mig. Hon hade
raskt och beslutsamt skyndat till mig och framställt
sin fråga. »I går var det du som biktade mig», sade
hon, »i kväll är det din tur att svara.»

Hon hade kommit för att försvara sig. Jag hade på
den sista tiden talat så enformigt som en människa
med en fix idé, och Barbaras nyfikenhet var väckt.
Hon trodde att jag sonderade henne, emedan jag var
orolig för henne (jag hade försökt ta reda på om det
är omöjligt att leva annorlunda än hon och ändå leva
lyckligt och väl). »Du tror kanske att jag inte är
tillräckligt mycket för Earl, därför att jag sörjer mitt
lilla barn. Du tror att jag inte är tillräckligt
lycklig för att vara en bra hustru.» Kunde jag av ett
sådant yttrande dra någon annan slutsats än att
där fanns något som gjort dem främmande för
varandra, en hemlig sorg? Hur skulle en kvinna kunna
tro att man sörjde över henne, om det icke fanns
något att sörja över? Jag började tänka ut
möjligheter. Lilla Barbara på sträckbänken var mer än
jag stod ut med. Jag trevade efter hennes händer.
Det var orätt av henne att vara så förbehållsam.
Hon hade ingen sorg att bekänna och talade — bara
för att avvärja ett angrepp som ej var riktat mot
henne.

»Det var något i ditt tal som kom mig att anta ...»
stammade hon med heta kinder. Det är hennes vana
att inbilla sig vara anklagad, och hon erkänner att det
är en svaghet som beror på bristande jämvikt. »Jag
kände mig j u alldeles trygg, och j ag ansåg dig lyckligare
än någon annan kvinna», invände jag. Nu lyste hon
upp. Jag förlät henne den kyla hennes första ord, då

131

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:53:46 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karlekens/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free