Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så heta de äfven.»
Härtigen nickade åt berättaren. Man hade
för en stund sedan slutat äta, hvadan det ej kunde
bli någon mer historia, något som härtigen
tydligen dock gärna sett.
Sedan man hvilat sig litet, skulle dansen begynna.
Andreas gick bort till Elin. Härtigen följde
honom med ögonen.
»Sjung något för oss», bad den unge prästen.
Efter några undanflykter hade hon hämtat
lutan.
»Fryksdalsvisan», hviskade Andreas.
En melodiskt skön visa dallrade i en oafbruten
tonvåg genom salen . . . Sången slöts,
och det blef dödstyst. Man var förstummad af
beundran.
»En visa till», hviskade Andreas, i det han
åter smög sig fram till Elin.
Hon sjöng ännu en visa. Andreas var hänförd.
Han hade aldrig, tyckte han, hört något
så skönt, aldrig sett något så rent och flärdfritt
som Elin.
Härtigen var också hänförd, men hans känsla
trängde icke så djupt. Han ville blott i dansen
lägga sin arm om Elins smärta lif och . . .
trycka en kyss på hennes läppar.
Han bjöd upp henne till första dansen.
Det var ett ståtligt par, härtigen och Elin.
Han var i sin mandoms bästa år ; hon var en ros
i sin vårs första fägring, en knopp som höll pä
att öppna sina blad.
Härtigen egnade Elin all möjlig uppmärk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
