Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
igen av bilar och avgaser. Jag tror att det egentligen var den tid då
jag var lycklig. Fast det visste jag ju inte då. Egentligen borde man
kunna djupfrysa tiden. Då hade jag fortfarande levt kvar i de två
rummen däruppe på fjärde våningen. Men det förstod jag inte utan
jag bara ville komma ut och skaffa mig ett utgångsläge för en attack
mot toppen. Och hela tiden tänkte jag ju att när jag tar över då ...
— Du skämtade med mig om det minns jag. Men det var ju inte
så mycket att skämta med. Det var inte konstigare än att du skulle
komma dit du kommit. Det hade jag inte trott då. Var du
egentligen ens riktigt med i rörelsen då? Jag hade minst lika stora
möjligheter och man talade ju om mig som en bright boy. Carmichael
riktigt tog sig an mig. Vi brukade köra ner mot Loire-dalen över
veckosluten. Vi uppträdde som helt vanliga turister som tittade på slott
och drack lite vin och åt något gott. Han var intressant att prata
med. Han hade ju kommit över från gamla NF. Där hade han hållit
på med opium och hos oss höll han på med konst. Han hade
övervintrat i Genève under hela kriget och hade mycket att berätta. Han
var hygglig mot mig. Han var ju ganska ensam då också och det var
inte alla som förstod hans humor. Men det var han som skyddade
mig mot Mathieu och han brukade säga att jag nog skulle gå långt.
Jag hade fantasi och initiativförmåga menade han. Jag tror aldrig
du träffade honom.
— Han gick i pension 1955 och skaffade ett hus nere i Nerja
alldeles ovanför Malaga. Det var en stilla kust på den tiden. Det fanns
ju nästan inga turister där då. Han hade ordnat det rätt skönt för
sig. Huset låg en bit upp från kusten och hade en vidunderlig
utsikt. Det hörde en vingård till men den hade han utarrenderad. Jag
bilade ner och hälsade på honom den påsken. Han sade att han
trivdes. England hade han aldrig tålt, sade han. Och det är mutual. Han
hade skaffat hund och lagt sig till med mustasch och gick klädd i
tweedkostym och såg väldigt indisk ut om du förstår vad jag menar.
När jag skulle köra hem till Paris följde han mig i bilen ner till
staden. Han skulle köpa musslor, sade han. Han bodde ensam och hade
bara en creada som kom till och från. Han stod utanför marknaden
och vinkade när jag körde hem mot Paris. När jag kom upp till
arbetet sedan kom Mathieu och sade att Carmichael dött.
— Jag vet inte någon tid som ligger så långt borta som just 1955.
1925 är ju som i går. 1935 är som i förrgår och man glömmer inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
