Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Tredje boken: Filosofernas väninna - 1. Katarinas litterära, artistiska och vetenskapliga sympatier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
däremot i denna så mycket beprisade komedi nöjer man sig
aldrig med halfkväden visa, och det varar i tre och en half
timme. Dessutom är det en väfnad af intriger, som ständigt
förråder arbetet och där det icke finns en skymt natur. Jag
skrattade icke en enda gång under läsningen.»
Är det den dåliga tonen, som afskräcker henne i
Beaumarchais’ verk, och de själfsvåldiga tvetydigheterna, som såra
henne? Hon har själf berättat ett missöde, som händt henne,
i fråga om hennes litterära omdömen, och det kan upplysa
oss härvidlag. Under loppet af år 1778 fann hon stort nöje
i att se ett lustspel af Paul Weidmann, en obskyr tysk
författare, kalladt »Die schöne Wienerin». »Tre dagar å rad
(det är hon som talar) uppmanade jag alla människor att
gå och se det. Slutligen en dag, då jag åt middag på mitt
rum, sade jag, för att ha något att säga, till min öfverkock
Bormann: ’Hvad tycker ni om Die schöne Wienerin? Har
ni sett den pjesen?’ — ’Ja, aber Gott weiss, das ist zu grob’.
— Jag önskar, att min kock hade lika kräsen och ömtålig
gom som han har smak,» svarade kejsarinnan stött.
»Figaros bröllop» tycks å andra sidan ägnadt att
afväpna den kritik, som Katarina riktar mot alla den tidens
franska teaterpjeser, hvilka, Sedaines undantagna, göra henne
sömnig, »emedan de äro kalla som is och maniererade så att
man kan dö. Det finns hvarken kraft eller salt i det där.»
Hon vill ej sofva på teatern, men icke heller gråta. Hon
låter på Eremitagets scen ändra slutet i Tancrède, som
förefaller henne för hemskt. Hon tycker inte om »slaktande».
Tancrède mår som pärla i guld, då ridån faller, och gifter
sig med Aménaïde. I det afseendet är väl Beaumarchais
henne i smaken. Och det var icke frånvaron af »kraft» och
»salt», utan snarare dessa kryddors rikliga förekomst och
mustighet, som stöta henne för hufvudet i Figaros språk.
Ögonblicket är inne, då Katarina tydligt inser faran af vissa
experiment och nyttan af vissa försiktighetsmått. Hela den
samtida franska litteraturen blir snart å hennes sida föremål
för en sträng förkastelsedom. Under sina samtal med
prinsen af Ligne 1787 stoltserar hon ännu med att vara en
»nordens fransyska», men hon tillägger: »Jag förstår blott
den gamla franskan och icke den nya. Jag har velat inhämta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
