Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
turligtvis ej fortgå så i oändlighet. Småningom
begynte de i stället för förtroenden säga hvarandra
qvickheter och erfarenheter i andra hand och
reflekterade öfver dem.
Det var öfverhufvudtaget ett lika godt sätt alt
meddela sig som om de varit direkta. Isynnerhet
då de derigenom bibehöllo en viss reserv, som var
behaglig för fåfängan, och aldrig heller gåfvo sig helt
i hvarandras våld. Men ingen kunde förstå
Vahlins skämt bättre än Hård och tvärtom.
Först senare yppade sig goda grunder till att
de ej längre talades vid öppet som förr. Hårds
direkta och förtagsamma natur kunde aldrig förlika
sig helt med Vahlins inåtvända, drömmande väsen,
och den dref honom ofta till skarpa vänskapliga
förebråelser öfver Vahlins likgiltighet för sin framtid
och hans lätja. Det var nog så sant att Vahlin var
en smula likgiltig för sin framtid, — han var så
upptagen af detta nu, urskuldade han sig. Lifvet
gaf honom fullt upp alt tänka på, och han gick
naturligtvis äfven och gömde på en blyg låga, hvilken
förtärde all hans håg för ifriga studier. Hade han
haft något praktiskt för sig, skulle det nog ha gått
ändå. Men egentligen lat medgaf Vahlin aldrig att
han var. Han hade så mycket att tänka på, som
sagdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
