Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jämbojorna klingade. Men just när den skulle förbi
kyrkogårdsporten, sprang fröken Louise fram till
fången med fyra stora vita rosor, som hon brutit ur den
vackraste begravningskransen.
Skjutskarlen stannade bestört, hon nickade
vänligt till Lehtimaa, räckte honom blommorna utan att
fångvaktaren protesterade och sade med en blick åt
likvagnen:
— Hon ligger där nu, hon, som i det längsta trodde
att du var oskyldig, Lehtimaa!
— Trodde hon det? sade fången förvånad och såg
undrande på rosorna, som den unga flickan stoppat i
hans smutsiga händer mellan handklovarna.
— Ja> — och jag tror inte heller att du är så ond,
som de göra dig till!
Lehtimaa gav den unga flickan en lång, undrande,
sällsam och frågande blick, skjutskarlen smällde åt
hästen, fångvaktaren tog av mössan för herrskapet,
och kärran rullade vidare. Den gul- och svartrutiga
fången vände sig mödosamt om och gav en sista blick
åt det stora begravningståget, sedan rasslade han i väg
vidare mot östern sin tusenmila färd för att begravas
levande i guldgruvorna icke långt från Stilla havet.
Det föll en besynnerlig, vacker stämning över de
församlade, alla hade snart reda på vem fången var och
varför rosorna räcktes honom. Den ryske översten
Pavloff blev så vek till sinnes, när också han äntligen
fått reda på sammanhanget, att han grät som ett barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
