Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utan ord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komligt omeddelsam, att hon kunnat väcka
svartsjuka hos en sten. Men hennes distinguerade, lilla
man lade sina seniga armar i kors öfver bröstet,
fixerade henne skarpt, krökte läppen hånfullt,
kramade ihop brefvet i handen och sade med en
stämma som skalf af förakt:
— Detta är nu alt hvad infamien förmått emot
tvänne vänner som vi! Och nu fyller du min bön,
ty vi ha ju en lycka att taga vara på, en så
sällsamt stor, att du själf icke med ett ord vågat
vidröra den. Vi förstå älska hvarandra, vi två!
Han höll upp, och medan hans blick låg fast i
hennes, fyldes den långsamt af tårar utan att ett
drag förändrades i hans ansikte. Hon famlade
nervöst med händerna, grep om bänken på ömse sidor
om sig, satt likasom hukad till språng och drack
hans vackra blick, medan barmen häfdes alt
stormigare. När den första tåren arbetat sig fram och
rullade ned i hans skägg, sprang hon upp med en
kattlikt vig liten sats, kastade sig om hans hals så
hängifvet som om hon följt honom i döden, och
gömmande sitt ansikte i hans fuktiga skägg, stötte
hon fram ett hopprässadt, stort glädjerop:
— Ah!
Han lösgjorde sig lugnt, kyste henne på
kinderna som ett barn, tog hennes arm och förde henne
långsamt tillbaka genom parken. Hon lät sig föras,
egendomligt blid och viljelös, stannade emellanåt
som om hon velat säga någonting, men det kom
aldrig fram. Det föll icke ett ord, innan brunns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
