Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. En Jakobskamp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och tornklockans slag, som hvarje kvart och timme
klingade ut i den mörka rymden öfver den
sof-vande staden.
Jag fortsatte oafbrutet min enformiga och
tröttsamma vandring på cellgolfvet. Det samtal,
jag haft, sysselsatte mig på det lifligaste. Jag
kan inte förklara än i dag, hvarför jag skulle
komma i sådan oro och att mitt inre skulle råka
i sådant uppror. Men jag förmodar det var, hvad
man kallar, en »besökelsetid». Ja, jag blef inte
bara besökt utan rent af hemsökt, så stora voro
mina kval.
Mina tankar spekulerade hit och dit. Religion.
Gud. Själen. Lifvet. Döden. Evigheten.
Samvetet. Sådd och skörd. — — Gud! Bedja till
Gud, ha, ha. Bedja — —. Ja, jag skrattade
verkligen, ty tanken syntes mig så löjeväckande.
Jag trodde ju, att inte någon Gud fanns till. Jag
kunde väl inte tala till tomma luften heller. Jag
skrattade; men det var ett bittert, hjärtskärande
skratt.
»Märkvärdigt ändå», sade jag till mig själf,
»hvilken visshet denna människa ändå ägde. Hon
talade ju om Gud och själen och evigheten
alldeles som om intet annat funnes till i världen.
Lyckliga människa! O, om jag ägde samma
visshet! Denna ångestbörda trycker mig till jorden.
Hvarför blef jag väl skapad? Och hvem skapade
mig? Och hvarför är jag här? Hvadan och
hvarthän?» — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
