Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- XVII. Gudsbespottarens tuktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XVII.
Gudsbespottarens tuktan.
David Jonasson, den omvände smeden, och
jag sutto en gång och samspråkade på
fängelsegården, då en annan smed vid namn Laurentius
kom bort till oss. Att han inte kom i några goda
afsikter, skulle vi snart få erfara.
Denne man var en af de fräckaste
gudsbespottare jag någonsin sammanträffade med inom
fängelset. Det var som vore han riktigt besatt af
det onda. Ingenting var heligt för honom. Jag
tror, han skulle skrattat vid sin egen mors
begrafning och gjort sig lustig öfver sitt eget barns
hädanfärd.
Förut hade vi varit mycket goda vänner, och
ofta hade vi gycklat tillsammans öfver »det
religiösa fåneriet», som vi kallade det. Nu var han
förstås ond på mig och hånade mig hvar gång
han kom ät det.
»Hvad är det nu för gudligheter ni ha för
er», började han i försmädlig ton.
»Det kan du nog tänka dig, Laurentius»,
svarade David Jonasson. »Vi sitta här och
samtala om Gud och hans ord, som blifvit en lykta
på vår väg genom lifvet.»
»Gud! Sa du Gud, Jonasson! Ha, ha, ha!
Säg, är det en fotogenlykta, du talar om, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kclifstid/0077.html
