Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gissörer». Den högtidligaste och skönaste musik, det
underbaraste spel av ljus och skugga, av linjer och färger,
men också den krassaste och mest skrämmande
framställning av lidande, död och synd ha tagits i anspråk. Alla
konstarter, som blomstrade i antikens förfinade värld,
togos i kyrkans tjänst. Arkitekten byggde, bildhuggaren
skulpterade, målaren målade, musikern komponerade och
spelmän och sångare sökte göra sitt förträffligaste av
kompositionen. Vävares och guldsmeders yttersta
skicklighet togs i anspråk för de heliga bilderna och redskapen.
De mekaniska uppfinningarna, som ännu så föga
brukades i det praktiska livet, funno riklig användning vid
konstruerandet av mirakulösa, häpnadsväckande
anordningar, från väldiga orglar till flygande leksaksfåglar och
änglar, från flammande mysterier till lustiga, fängslande
konstur och klockspel. Gudstjänstlivet spelade också,
åtminstone i de stora kyrkliga metropolerna, på alla
register: från den djupa stillheten vid en nattlig bön i
klostret till det brusande livet vid en väldig, lysande
procession kring domkyrkan; från mässans guldskimrande
höjdpunkt, då hela skapelsen tycktes hålla andan inför
undret, som skedde i prästens upplyfta händer, till
karnevalens lössläppta och bullrande folknöje. Kommer
därtill, att den katolska kyrkan hos ett primitivt, på det rent
sinnliga och påtagliga inriktat folk var den enda
representanten för andliga intressen, för lärdom och konst, och
att hon, trots allt, representerade en högre uppfattning
av människans värde, med allt vad därav följde av
förpliktelser mot sig själv och mot nästan, än vad den
nordiska hedendomen även i sin högsta fulländning nått
fram till, förvånas man icke över, att denna i så många
väsentliga stycken bristfälliga organisation likväl kom
att utgöra en av höjdpunkterna — kanske rent av
höjdpunkten — i den svenska medeltidens kultur.
Vi ha redan talat om kyrkobyggnaderna och om
prästers och biskopars ämbetsdräkter. Vi skola nu endast
göra en flyktig bekantskap med de ting, av vilka kyrkan
begagnade sig för sin gudstjänst under medeltiden. De
finnas ju ännu i stor utsträckning bevarade i de svenska
kyrkorna, för så vitt de icke under en tid av
missaktning och oförståelse, som nu är förbi, antingen
förvandlats i pengar eller lämnats åt förgängelsen, eller i bästa
fall tillvaratagits av museerna.
En katolsk kyrka kunde icke — och kan ännu icke —
undvara bilder. Vi ha redan sett prov på de målningar,
med vilka man, särskilt mot medeltidens slut, smyckade
många kyrkor. Ännu oundgängligare voro dock de
skulpterade och med livliga färger utsmyckade belätena
av Kristus, Maria och helgonen, som icke saknades ens i
det minsta lilla kapell. Särskilt oundgängligt är det s. k.
triumfkrucifixet, en bild av den korsfäste, som var rest
på en bjälke tvärs över den’ båge, som skilde koret från
långhuset. Det är omöjligt att fastslå, vad menigheten
 |
| Den berömda Viklaumadonnan från Gotland befinner sig nu i Statens Historiska Museum. Hon är ett troligen franskt arbete från noo-talets mitt, som utom sin förnäma och spensliga skönhet också utmärker sig för sina underbart väl bibehållna färger. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
