Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»laudes», lovsångerna, före soluppgången, fortsatte sedan
från »prim» (vid solens uppgång) över ters (3:e
timmen) sext (6:te timmen) non (9:e timmen,
middagsbö-nen) vesper, complet och sent på natten nokturn. Alla
dessa tider höllos på kontinenten något så när efter
solens gång. Här i Sverge, där man vid midsommar knappt
hann med nokturn ena dagen och laudes nästa dag,
medan solen var nere, under det man vid jultiden kunde
hålla nattbön redan vid vespertid, fick man särskilda
bestämmelser, som möjliggjorde en jämnare fördelning
av »tiderna» året runt.
För att kunna läsa sina »tider» måste novisen lära sig
alla Davids psalmer på latin utantill. Det var ett
ganska drygt arbete, särskilt för den, som inte kunde läsa.
Vanligen fingo också icke läskunniga noviser genast ta
itu med abc-boken under novismästårens stränga färla.
Det är klart, att en dag, som förflöt under ständig
omväxling mellan gudstjänst och läxläsning och under
ständigt, ängsligt aktgivande på, att man icke varken
i tankar ord eller gärningar förbröt sig mot någon av de
många stränga reglerna, blev förfärligt ansträngande,
innan man blev van. Novisen kunde också under
prövo-tiden frivilligt draga sig ur spelet, liksom han också
kunde avvisas, oip han hade alltför svårt att foga sig i den
absoluta lydnad, som är munklivets a och o.
Hade han bestått sitt provår, fick han högtidligen göra
sin »profess», d. v. s. avlägga munklöftena om personlig
fattigdom, kyskhet, lydnad i allt gott och »stabilitet».
Fattigdomsloftet innebar, att munken icke fick för
egen del inneha några som helst ägodelar. »Proprietarius»,
»ägare», var ett särdeles fult namn i klostret och
jämnställt i skamlighet med namnet tjuv eller bedragare. —
Kyskhetslöftet innebar bl. a. att ingen kvinna fick
komma inom klosterporten för att icke uppväcka begär eller
jordisk kärlek i munkarnas hjärtan.
Lydnadsiöftet var det viktigaste av allt och under
klostrens blomstringstid krävde man av obändiga
medeltidsmänniskor en oerhörd disciplin. Det fordrades t. ex.
att den, som höll på att skriva, skulle åtlyda en
befallning så fort, att han inte hann skriva färdig den
bokstav, hans penna var i färd med att bilda, ej heller fick
den som talade uttala det ordet till slut, som var på hans
läppar. Ett av de svåraste prov på lydnad, som en munk
måste ge var måhända det, att han, när han inför kapitlet
anklagades för en förseelse, alltid skulle kasta sig ned på
knän och knogar inför abboten och svara »mea culpa»
— »mitt! fel». Först på abbotens uppmaning fick han
sedan kort säga ifrån, om han erkände anklagelsens
riktighet eller bestred den. Det förra skulle ske med orden:
»jag skall bättra mig», det senare med »det minns jag
inte». Naturligtvis måste man också utan knot, ja, med
tacksam glädje underkasta sig straffet, som för vanliga
förseelser bestod i extra fasta, vatten och bröd eller
prygel, liksom man också utan att ha dömts till det varje
fredag (utom under jul och påsk) skulle »taga disciplin», d.
v. s. låta sig gisslas på bara ryggen.
Sålunda hade munken vid »professen» för hela livet
bundit sig vid sitt kloster. Alla förhoppningar och
önskningar, evad i världen den än kunde gälla, voro begravda.
Porten var sluten och skulle icke öppnas, förrän han bars
ut till griften.
I denna allvarliga stund ikläddes en
cistercienserbro-der sin ordensdräkt, som bestod av några få, grova och
billiga plagg. Det hörde till munkordnarnas disciplin,
liksom i senare tid till arméernas, att alla skulle vara
klädda efter ordensregeln, inte efter egen smak. Varje
orden skiljde sig i dräktens detaljer från de andra, om
också munkdräkten i det hela taget bevarat urgamla
drag och närmast motsvarar en enkel och fattig mans
dräkt i kristendomens födelseländer under fornkristen
tid.
Cisterciensermunken bar innerst en halvlång, oblekt
ylleskjorta (tunika) omgjordad med ett svart yllebälte.
Utanpå denna bars en fotsid kåpa, ursprungligen grå,
senare vit (undantagsvis svart), sluten runtom och med
hål för huvudet. På kåpan satt baktill en spetsig
kapuschong, som kunde dragas upp över huvudet. Ytterst
hade man ett s. k. skapular, ursprungligen en ärmlös, i
sidorna uppskuren krage med kapuschong, som kunde
begagnas i stället för kåpan vid kroppsarbete. Den blev
med tiden ett slags kännemärke för de förnämare
munkordnarna (i motsats till tiggarmunkarna) och gjordes då
längre och smalare, som ett slags fram- och baktill
nedhängande krage. Detta skapular var hos cistercienserna
sVart.
Byxor fick man endast bära på resor. Hemma i klostret
gick man i strumpor av grått ylletyg, skor av filt eller
grovt läder, och vid trädgårdsarbete eller i snöväder
dessutom ett slags snörda damasker av tyg. Till munkens
yttre kännemärke hörde också »tonsuren», den rakade
fläcken på hjässan, som friskades upp var i4:de dag.
Munkarna skulle f. ö. vara slätrakade; skägg bars endast
av lekbröderna.
Även om natten skulle man bära tunika, kåpa och
strumpor. Man kunde nog behöva vara välklädd i det
oeldade dormitoriet, där man bara hade en halmsäck
att ligga på och en eller två filtar att breda på sig. —
Lekbröderna — konverserna — hade inte så lång eller
sträng prövotid. De valdes ju för att utföra kroppsarbete
och skulle först en tid visa, att de kunde göra skäl för
sig, innan de av klostrets »källarmästare», som hade
uppsikten över skötseln av deras åkrar, utgårdar och andra
förvärvskällor, inställdes för abboten. Efter antagandet
följde ett noviciat på ett år, under vilket den sökande
skulle lära sig de nödvändigaste bönerna utantill och visa,
om han var i stånd att underkasta sig klosterreglerna.
Dessa voro varken i fråga om mat, gudstjänst eller
avskildhet så stränga som för munkarna. Om han bestått
provet, infördes han i munkarnas församling i
kapitelsalen och fick inför abboten avlägga löfte om fattigdom
och lydnad »i allt gott». Han fick så lekbrödradräkten,
bestående av tunikor (flera än munkarna), strumpor,
skor och en kort axelkrage med vidsittande hätta — allt
av mörk färg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
