Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
västkust, söder om Visby, där en redan vid medeltidens
början försvunnen stad av Birka-typ måste ha legat.
Vallen är där byggd av sten med jord över. Kalmar tycks ha
haft samma slags form vid medeltidens begynnelse. Den
staden var huvudhamn för södra delen av svenska
östkusten under hela medeltiden; sannolikt har den brukats
långt tidigare, ty Kalmarsund var säkert ett huvudstråk
för trafiken redan under romersk järnålder. Det har
nyligen genom grävningar konstaterats, att Kalmar slott från
början endast varit en »kastal», det vill säga ett enstaka
vakttorn.
Många skäl tala för, att också det äldsta, vid
medeltidens början existerande Visby var anlagt efter samma
princip. Det väldiga »Kruttornet» nere vid sjön anses
av vissa forskare vara byggt redan på iooo-talet och
skulle då ha stått som en dylik »kastal» vid den dåtida
hamnens egentliga inlopp, medan stadens äldsta, nu
längesen försvunna mur i en trång halvcirkel avgränsade det
tätt bebyggda hamnområdet mot landsidan.
Åtskilligt tyder på, att också Stockholm i sitt första
stadium, kanske redan i slutet av noo-talet, varit något
liknande. Det, som sedan blev stadens kärna, det väldiga
»Tre kronor»-tornet, skulle i så fall ha varit anlagt
såsom vakt- oeh försvarstorn för inloppet till Mälaren,
och det lilla handels- och hamnsamhälle, som vissa
forskare anse ha funnits här redan minst ett halvsekel före
Birger Jarls tid, har måhända också haft ett slags vall
eller ringmur av mycket små mått.
Det fanns emellertid också ett annat slags sjöstäder i
Sverge vid medeltidens början. Den förnämsta
representanten för denna typ är Sigtuna, som troligen anlades
under xooo-talets första årtionden av Olof Skötkonung.
Här var det inte bara fråga om ett avgränsat
frihamns-område, där utifrån kommande varor skulle transiteras
eller, efter genomgången tullbehandling, släppas in i riket,
och där utländska köpmän under konungens frid kunde
sammanträffa och göra upp sina affärer med svenskar.
En stad som Sigtuna var visserligen — därpå tyder dess
läge vid en skyddad vik av Mälaren, men långt från
någon huvudbygd — också väsentligen inriktad på
sjöhandel, men den var samtidigt residensstad både för
statsmakten och den missionerande kyrkans ledare,
ärkebiskopen. Här fanns kungligt mynthus, där silvret, som
sattes i rörelse, kunde under konungens kontroll och
garanti blandas och delas till jämna, lättvärderade
mynttecken i stället för att cirkulera i form av lösa bitar,
ringar och tackor, som kunde ha dålig silverhalt och som
ju alltid fordrade vägning och omräkning, när de skulle
begagnas som betalning.
I en dylik stad låg hamnkvarteret för sig med trånga
gränder ned mot bryggorna. Där var det raskigt och
besvärligt att hålla ordning, men det fick i stort sett vara
de enskilda ägarnas och hyresgästernas sak. Ovanför
hamnkvarteret gick emellertid, parallellt med stranden,
en ordentlig gata, som vanligen utgick från någon
offentlig byggnad, t. ex. kungens gård, och sträckte sig
genom hela stadsområdet. I kvarteren ovanom gatan lågo
offentliga byggnader, framför allt de olika kyrkor, som
byggts av olika grupper och menigheter i staden. Dessa
kyrkor voro, i motsats till husen i staden, av sten och
mycket starkt byggda, sa att de kunde brukas som fästen,
om staden blev angripen av fiender.
Från det tidiga medeltidens Sigtuna ha utgrävningar
under senare åren gett oss många värdefulla fynd, prov
på de olika hantverk, som utövades i staden och spår av
många försvunna byggnader. En av dessa är måhända
kungens eget stenhus med kapell och palatsbyggnad. Ett
annat hus är på sätt och vis ännu märkligare. Det är en
liten stuga med jordgolv och öppen härd, som varit
uppförd på samma sätt som gamla skånska bondgårdar i våra
dagar — med syllar och stolpar, uppbärande väggar av
flätverk med påklinad lera. Detta sydländska
byggnadssätt, som kanske införts av friserna, tycks också ha
förekommit i Birka, där stycken av lerklining äro mycket
vanliga.
Ännu en tredje sorts stad får man räkna med redan
vid medeltidens början i Sverge. Det är tings- och
marknadsplatsen, belägen mitt i centrum för en storbygd eller
vid den punkt, där flera storbygder stötte samman. Vi
ha i ett isländskt skaldekväde från början av iooo-talet
vittnesbörd om, att Skara redan då existerade och
var en dylik stad som man passerade, när man färdades
stora landsvägen österut från Göta älvs mynning uppåt
Sveaväldets huvudbygder. Redan vid mitten av
iooo-talet förlädes biskopssätet dit från kungsgården i Husaby,
och då måste staden ha varit av en viss betydelse.
En dylik stad hade återigen en helt annan karaktär
än »frihamnen» av Birkas typ eller den kungliga
handelsstaden av Sigtunas kynne. Den var mer än dessa en
självvuxen samhällsform, mest släkt med de gamla
bondbyarna. Likväl var den inte en bondby, ty den hade
något, som en dylik saknade: en för alla öppen torgplats,
antingen i form av en utvidgning av den stora, allmänna
landsväg, vid vilken den vuxit fram, eller i form av
ett allmänningsgärde i närheten av ett viktigt vägskäl
eller korsningspunkten mellan en farbar å och en
landsväg (ett vad eller en bro). På ett eller annat sätt hade
nu detta vägtorg eller gärde kommit att undantagas från
privat bruk och upplåtits åt allmänheten till mötesplats,
dels för att driva handel och köpenskap, dels också för
att hålla ting och gemensamma offer och gudstjänster. Ty
redan under hednatiden voro dessa tre saker, handel,
lag-skipning och gudstjänst, på Sverges landsbygd förlagda
till vissa bestämda platser och tider.
När man nu begagnade en sådan plats år från år, var
det naturligt, att en del folk skaffade sig en bod eller
stuga i närheten av mötesplatsen för att ha någonstans
att ta in, när de kommo. Andra, som bodde i närheten,
inrättade sig för att kunna sälja mat och öl åt
marknadsfolket och uppförde bodar, som de kunde hyra ut åt
köpmän, när dessa kommo med sina varor. Men då en hel
del av de saker, som byttes och såldes på marknaderna,
voro inhemska slöjdalster, kunde det vara praktiskt för
folk, som yrkesmässigt tillverkade sådana varor, t. ex.
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
