Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon gång utanför dess gränser, som då Engelbrekt
inföll i Halland eller då Karl Knutsson härjade Skåne.
Dessa bondehärar kunde naturligtvis inte hållas
mobiliserade alltför länge, ty de skulle bestå sig själva med
både vapen, kläder och mat, och när medhavda förråd
togo slut, var det inte gott att skaffa nytt åt så stora
massor, som det lätt blev fråga om, när budkavlen gick.
Att få förplägnad åt dem för längre tid i de glest
befolkade landsorterna eller i de små städerna var nästan
ogörligt. Därför fick krigståget göras undan raskt, och hellre
fick man hemförlova manskapet och ta ut dem på nytt
följande år, än man svälte dem under fanorna eller
riskerade, att de började plundra i eget land!
Till grund för detta egendomliga värnpliktssystem låg
det urgamla förhållandet, att den svenska allmogen ägde
vapen och förstod sig på att bruka dem, både enskilt
och i trupp. Skickligheten liksom beväpningen växlade
naturligtvis. Redan landskapslagarna bära spår härav.
Medan »fulla folkvapen», de vapen, som varje till
15-årsåldern kommen, bofast man var skyldig att äga, i det
fredliga Östergötland endast bestodo av tre saker, sköld,
svärd och »kittelhatt», d. v. s. en av järnplåt smidd,
bredbrättad hjälm, skulle sörmlänningarna dessutom ha
spjut, och hälsingarna, som behållit mera av det gamla
vikingalynnet (liksom säkert också dalkarlarna)
stadgade som minsta vapenförråd för varje man svärd eller
yxa, båge med tre tolfter pilar, brynja eller »muza»
järnhatt och sköld.
Det är egendomligt att se, hur böndernas vapen långt
ned i medeltiden behålla vikingatidens form och
prägel. Skölden är, så vitt som bilder och några i Norge
bevarade exemplar ge vid handen, alltjämt cirkelrund,
gjord av trä och beslagen med en buckla av järn.
Svärdet är brett och rundat i spetsen. Yxan tycks förekomma
i två former. Den ena är »bredyxan», som är mycket
lik vikingatidens lätta, med starkt svängd egg och platt
nacke försedda stridsyxa. — Den andra formen kallas
»pålyxa» och har ett i långa spetsar utdraget blad samt
nacken utbildad till en pik samt ett ej fullt manshögt,
rakt skaft. Bågen är till en början den enkla handbågen,
gjord av en rak stav av spänstigt trä; men under senare
»Kittelhatt» kallas en medeltida
hjälm av det slag, som bars av
bönder i krig. Hatten är av tjock,
smidd järnplåt. Den finns i
Statens historiska museum.
delen av medeltiden bruka även bönderna det av
yrkes-krigarna från kontinenten införda armborstet, vars båge
är. smidd av stål och spännes med hjälp av en hävstång
eller ett om livet fastsatt dragbälte. Detta slags båge kan
naturligtvis skicka ut pilen med mycket större kraft än
en, som spänns med handkraft. Spetsarna till
armborstpilarna — de kallas ofta under medeltidens slut
»dalpilar» — äro också mycket grövre och kraftigare än de
gamla pilspetsarna; de äro ju avsedda att slå hål i
kraftiga plåtpansar.
Vid medeltidens slut fanns det också redan i Sverge
bygder, där bönderna lärt sig att smida och bruka
gevär. Särskilt tyckas Värendsborna ha varit framstående
i den konsten redan under Gustav Vasas regering, och
andra skogsbor, för vilka jakten var en viktig näring,
lärde sig också snart denna nyhet.
En bondehärs ledning låg naturligtvis i regel i
händerna på krigskunnigt folk. I spetsen stod ofta någon
riddare eller erfaren yrkessoldat. Under honom lydde
sådana bönder, som under tidigare fälttåg förvärvat
krigsvana eller på annat sätt fått sina landsmäns
förtroende. Manskapet marscherade och kämpade häradsvis
och sockenvis, ledda av sina dugligaste karlar. Det
förefaller som om en dylik här i regel skulle ha haft
ovanligt lätt att upprätthålla ordning och disciplin, i motsats
till yrkessoldaternas mycket illa kända och opålitliga
skaror. Men så bestod den inte av löst folk och
äventyrare som dessa, utan av ordentliga, bofasta och välkända
karlar, som höllos ihop av bondeansvar och bygdekänsla
även ute i fält. När man därtill räknar med, att de voro
vana vid hårt arbete, ofta övade skogskarlar och jägare,
föga bortskämda med fin mat och bekväma bostäder,
vana att gräva, timra, smida och snickra, och slutligen
av ett släkte, bland vilket styrka, mod och lugn i faran
alltjämt ansågos som en mans förnämsta prydnad — då
är det måhända inte så underligt som det ser ut, att
bönderna gjorde slut på medeltidens splittring och
vanstyre och under hundraåriga, sega strider timrade upp
vår nutida svenska stat på det gamla bondesamhällets
avröjda och rensade grund.
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
